Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harald Schiller: En litterär krönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LITTERÄR KRÖNIKA
varit så mager, att damerna (fruarne Edgren,
Agrell) med Karl Warburg och andra
moraliska Cerberusnaturer på flyglarne fört
sedligt oväsen om en stackars liten klen novell
af Stella Klewe i ’Framåt’ (Pyrrhus-segrar,
har Ni sett den?). Det är en storm i ett ämbar,
som verkligen karakteriserar Sverges literära
Skråköpingslif. —”
För Levertin blev detta år i flera avseenden
märkligt. Han gifte sig på hösten och for
därefter till Paris, där han skaffade sig
ytterligare material för sin avhandling. Han var
dessutom full av litterära planer. Bland annat
skulle en roman utarbetas med motiv från
samtiden, ”en trist historia i små kapitel”
— vännen Tor Hedberg kallade den ”en
passionshistoria”. Levertin hoppas få den färdig
nästa vår. Troligen är det ”Livets fiender” det
rör sig om.
Det julibrev (23. 7. 87), i vilket Levertin
meddelar Brändes dessa planer och nyheter,
kontrasterar bjärt mot den nedslagna
stämning, som gjort sig gällande i årets första
skrivelse. Där hade det hetat:
”Jag skr ifver absolut intet — blott läser,
gammal fransk och italiensk literatur, och har
en känsla af samma art som sångare, hvilka
äro osäkra att längre hafva sin röst. Men blir
jag väl en gång i ordning igen, skall jag väl än
en gång försöka. Nu ligger Upsalaatmosferen
tung på bröstet på mig.”
Meddelandet om vännens nyväckta
skaparlust har synbarligen glatt Brändes, vilken
uppmuntrat denne till litterärt skapande. Ty i en
odaterad skrivelse från detta år för Levertin
åter saken på tal. Han tackar till att börja med
Brändes för två vänliga brev samt besvarar
dennes fråga om ett svenskt lexikon med
förklarande hänvisningar till författare. Han har
sänt Brändes ett nummer av Svenska
Dagbladet, vilken ”på det hela taget är en
tjuf-tidning”. Om sig själv skriver Levertin:
”Jag är rädd, att jag kommer Era vänliga
förhoppningar om min roman på skam, thy,
att jag ännu ej lagt två strån i kors för den.
Men det kommer väl när jag tagit min
doktorsgrad, ty för närvarande är jag, om också
icke hvad Palmær skref om Atterbom ’en af
munklegender förtorkad mullvad’ — så dock
försvarligen nergräfd i 1600 och 1700s franska
literatur. Och när jag vill friska upp mig,
läser jag om Flauberts Tentation de St. Antoin
— en bok, som altid har på mig den lugnande
verkan att jag förlorar smaken att skrifva
sjelf. Ty den boken är verldens åttonde
underverk, tycker Ni inte?
Nej, det är mer än nog om mig, men Er
vänlighet i brefven frestar mig att sitta och
göra bekännelser så der.”
Levertin ber slutligen Brändes adressera
sina brev under ny adress. Hans far har dragit
sig från sin affär: ”han är sjuklig och djupt
inne i femti-talet”.
Den roman, som Brändes avser, kan vara
någon av de av Söderhjelm ur Levertins
anteckningsbok anförda Filolog-romanen,
Läsar-romanen eller Förlovnings-romanen. Troligast
är dock, att Brändes syftar på ”Livets
fiender”, vilken denna tid började planeras, ehuru
den först senare kom till utförande (1891).
Möjligen var det det förestående
äktenskapet, som kom Levertins intresse för den
pågående äktenskaps- och sedlighetsdebatten
att ökas. I ett brev från samma vår skriver
han därom med anledning av ett par artiklar
av Georg Brändes i sedlighetsfrågan
(publicerade i Politiken under sommaren och hösten
1887) samt Edvard Brändes’ nya pjäs
”Kiær-lighed” samma år följande (23. 7. 87):
”Här i landet, der nu mer snart sagdt
hvarje literär produkt visar rädsla för
boy-cottande sedlighetsvederdöpare blifva sådana
arbeten som Edra dubbelt kära för den
ensamma, som har näraslägtad uppfattning. —
Hur långt sedlighetsraseriet för närvarande
går här hemma är nästan svårt att göra
begripligt. Det är en kastratmoralisk digerdöd
öfver landet. Vårliteraturen är svag så långt
jag gittat följa den — men jag bekänner
uppriktigt att jag ej orkat med fruntimmers-
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
