Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lloyd George, David, The Truth about the Peace Treaties, anmäld av Rütger Essén - Streit, Clarence, Union nu, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
stämmande. Men man bör icke lägga en
historikers måttstock på Lloyd Georges memoarer
från sin pittoreska världshistoriska roll. Han
skulle själv vara den förste att avvisa en sådan
synpunkt. I motsats till
genomsnittsengelsman-nen hycklar han aldrig omedvetet. Han är och
blir politiker och är med rätta stolt över sin
enastående skicklighet i alla yrkets tricks. Hans
minnen från fredskonferensen äro liksom hans
krigsminnen att betrakta som en politisk insats.
Han har varken litterär eller vetenskaplig
ärelystnad.
Och just därför att han är kallsinnig mot
dessa båda förförerskor, når han bitvis mycket
högt i bägge hänseendena. Hans karakteristiker
av sina medhjälpare och kolleger äro ofta
glänsande, lika mycket när de äro fyllda av en
undrande högaktning — som i fråga om
Cle-menceau — eller när de — som i fråga om
den i Paris förolyckade profeten och
presidenten Wilson — drypa av giftig elakhet under
banala lovord. Och även rent vetenskapligt kan
han nå högt. Hans klara, realistiska tänkande
kan åstadkomma mästerverk av analys, när
intet viktigare intresse står på spel. Till de
viktigare intressena höra kvaddandet av
motståndare och utnyttjandet av alla chanser till
profiterande av efterklokhet. Men det är intet
tvivel om att hans hjärna nu som tidigare är
ett förstklassigt instrument, och att dess
verksamhet icke hämmas av några fördomar,
varken det engelska gentlemannaidealet eller det
vetenskapliga obj ektivitetskravet.
Sedan allt detta sagts kan man lugnt
konstatera att Lloyd Georges fredsminnen i sina
två volymer är en läsning av första ordningen.
Författarens dramatiska sinne har icke
förnekat sig. Även när hans verk, som rätt ofta
är fallet, på många och långa sidor har
karaktären av aktpublikation och återger utdrag
ur diskussionsprotokoll, förnekar sig aldrig
den durkdrivne politiske regissörens
mästerskap. Spänningen är med överallt och
allestädes. Om icke dramat varit så stort, så
världshistoriskt tragiskt, skulle denna konst endast
väcka beundran. Nu står läsaren stundom
främmande inför den våldsamt egocentriska
karaktären av denna memoarbok och kan ej
underlåta att då och då ägna en tanke åt hur
vår arma världsdel, åtminstone längre öster ut,
i verkligheten tog sig ut den världshistoriska
våren 1919, då Wilson talade med profetens
guldtunga och dussintals politiker, durkdrivna
från tjugu länders parlamentskorridorer,
tävlade i att vidmakthålla och öka de
bestäm-mandes redan förut stora okunnighet om den
krigshärjade världsdelens levnadsförhållanden.
Jag har avsiktligt underlåtit att referera
sakinnehållet i de Lloyd-Georgeska fredsminnena.
Ur denna synpunkt tillhöra de historikerns
material. Där komma de alltid att ha en
rangplats. Fredskonferensen i Paris 1919 — den
”öppna diplomatiens” första stora prov —
kommer att lämna ett magrare objektivt
material för framtidshistorikern än Westfaliska
fredsslutet 1648 eller Wienkongressen 1815.
Men detta är nu en gång som det är. Lloyd
George som ”sanningsvittne” — han sätter ju
själv enligt politikers sed ”sanningens” stämpel
på sin publikation — är kanske icke i allo
sannfärdig, men däremot är han om någon
ett vittne. Och detta är tillräckligt —
tillräckligt för att göra hans senaste bidrag till egen
och världshändelsernas belysning till ett
evenemang, som även rent litterärt är värt att
uppmärksammas. Rütger Essen
Unionsutopi
CLARENCE K. STREIT: Vnion nu. Världens
förenade demokratier. Förord av
generaldirektör Anders Örne. Natur och
Kultur. 7: 75.
Den amerikanske tidningsmannen Clarence
K. Streit har kommit på den till synes
närliggande idén att föreslå världens samtliga
i egentlig mening demokratiska stater att
tillsammans bilda en politisk enhet, en verklig
union. Till demokratierna räknar Streit
Förenta staterna, England med dominions och
biländer, Frankrike, Schweiz, Holland, Belgien
och de skandinaviska länderna. Sen sätter han
punkt. Utanför den föreslagna unionen
kommer inte bara fascistmakterna Tyskland och
Italien jämte det bolsjevikiska Ryssland och
Japan utan även Sydöst- och Sydvästeuropa
samt Central- och Sydamerika. Verklig
demokrati existerar otvivelaktigt endast inom de
stater Streit pekar på. Nämnda stater intar
emellertid en särställning inte bara i
konstitutionellt avseende. I fråga om tillgång till
råvaror och andel i världshandeln intar de en
avgjort förmånligare ställning än övriga stater.
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
