Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Russell, Bertrand, Makt, anmäld av Gustaf Lundgren - Lloyd George, David, The Truth about the Peace Treaties, anmäld av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
en regent i en totalitär stat, med undantag
endast för hans frånvaro.”
”Bevisade galningar spärrar man in på
grund av deras benägenhet för våldsamheter,
när deras anspråk sättas i fråga; den obevisade
arten ger man befälet över mäktiga arméer och
sätter dem i stånd att tillfoga alla själsligt
friska människor inom deras räckhåll död och
undergång.”
”Dyrkan av övermänniskan frambringar ett
folk av stackare.”
Russell påpekar sambandet mellan
tankefrihet och tekniska framsteg: tekniken kan i
längden inte göra några framsteg utan vetenskapen,
och vetenskapen kan inte blomstra, där det
inte finns tankefrihet. Denna praktiska apologi
för tankefriheten är inte den sämsta — men
nog är det tragiskt, att dylika påminnelser
skola behövas i vår tid.
Bertrand Russell är en mästare i abstraktion.
Men minst av allt kan man beskylla honom för
bristande verklighetssinne. Han vet mycket väl,
att det ofta är den brutala makten som fäller
utslaget i livet. Men därför underskattar han
inte andens makt. ”Om jag skulle utvälja fyra
människor, som ha ägt mer makt än några
andra, skulle jag nämna Buddha och Kristus,
Pytagoras och Galilei. — Ingen av de fyra
sökte den makt, som förslavar andra, utan det
slag av makt, som befriar dem.”
Även Bertrand Russell äger något av
befriande andlig makt; han hör till dem som
vilja göra göra världen god och förnuftig.
Gustaf Lundgren
Lloyd Georges plaidoyer
DAVID LLOYD GEORGE: The Truth about
the Peace Treaties. Vols. I—II.
London. Gollancz. 1938.
Lloyd George blev statsman efter att ha varit
partipolitiker och partipolitiker efter att ha
varit advokat. En och annan har menat att
hans bana från zenit nedåt tagit sig ut på
samma sätt, och att han nu åter är i
advokatstadiet. Andra åter, till vilka han själv får
räknas, förmena, att det är världsutvecklingen,
som efter hans fall som premiärminister 1922
— endast i mindre mån tidigare — löpt på
sned, och att den Lloyd-Georgeska statskonsten
icke bär något ansvar härför. Tvärtom: allt
skulle gått bättre, om hans råd blivit följda,
och om han ej skjutits tillbaka från sin
ledarställning till andra eller tredje planet.
Detta är ett historiskt problem, och den
nuvarande tiden är knappast i stånd att lösa
det. Kapitlet är för övrigt ännu icke avslutat.
Lloyd George är ännu, sjuttiosexårig, en faktor
att räkna med — väl icke så mycket i den
så kallade aktiva politiken, men såsom en av
dem, till vilka brittisk allmänhet ännu alltid
lyssnar. Och framför allt verkar hans insats
alltjämt. Lloyd George är för bred engelsk
politik alltjämt ”mannen som vann kriget”.
Hans krigsminnen i sex volymer (tidigare
recenserade i denna tidskrift) utvisa att han
själv är av samma mening. Den är kanske
något överdriven. Frankrike hade kanske gett
upp utan Clemenceau, men icke England utan
Lloyd George. Hans insats i krigföringen är
också alltjämt omtvistad, men endast i
special-intresserade kretsar, ej inför allmänheten.
Hade han avlidit i november 1918, skulle han
gått till historien som en av Englands mest
allmänt erkända stormän. Han gjorde det icke,
och han betraktade vid tidpunkten i fråga icke
på något sätt sitt verk som avslutat. Men med
fredsarbetet mötte han motvinden, som fyra
år senare politiskt fällde honom.
Lloyd George är laddad med vitalitet. Man
måste ständigt hålla i minnet att han icke är
engelsman, utan walesare. Han understryker
det själv gärna och ofta. Han har icke det
engelska temperamentet, utan det keltiska.
Liksom sin i de här föreliggande volymerna ofta
och gärna omnämnda kollega Clemenceau är
han en fighter, men icke som denne fylld av
sarkastiskt och hånfullt människoförakt utan
glad och mångordig.
Efter sina krigsminnen har Lloyd George
nu publicerat sina minnen från
fredskonferen-sen i Paris. Han har därmed skänkt den
kommande historieforskningen en primärkälla av
första rangens betydelse. Men han gör sig ej
ens själv möda att dölja sitt bidrags karaktär
av plaidoyer. Han vill rättfärdiga sin insats.
Han vill visa att fredstraktaternas missgrepp
kommit till i strid mot hans uppfattning, samt
att deras förtjänster i främsta rummet äro
hans. I viss mån — men ingalunda i den
utsträckning Lloyd George vill göra gällande —
är detta helt visst med sanningen
överens
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
