Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTON ÄR
— Jaså, du tänker försöka dig i den här
stan. De där om mostern, de var bara ljug
de, vännen lilla ... Ta ett glas och värm dig,
min tös ... Jösses då vad liktornarna värker,
hjälp mig av med kängorna är du snäll.
Jenny föll på knä och hjälpte damen med
att snöra upp och dra av ... De blanka
knäppkängorna med de höga, tomma, sladdriga
skaften blev stående mitt ute på golvet. Mycket,
mycket länge skulle Jenny komma ihåg dessa
kängor, minnas deras bildspråk, men utan att
riktigt förstå.
Den goda fén kliade sig i håret med den
största av sina nålar och fortsatte:
— Du är bestämt blyg åv dej, men nog inge
vidare skraj, för då stoge du nog inte här. Var
inte högfärdig du, utan ta dig ett glas.
Jenny ville inte såra henne, utan smuttade
försiktigt på det upphällda vinet.
— Så där ja, det var klokt... Va de Anna
du sa att du hette? ... Ljug förstås, men de
gör desamma ... Han kom inte, va? ... Bättre
mans barn kan en se. Å nu vill en förstås inte
hem igen utan ska klara sig själv. De blir inte
lätt de, om en inte vill tjäna piga. Men de ä
en för god till, om en bara har den minsta
talang.
Jenny lyssnade med vidöppna sinnen, hon
hade sjunkit ner på en stol.
— En annan skulle kunna hjälpa dig me
att komma i gång. Jag känner en tant här
i stan, hon är inte värre än nån annan. Bara
du får äta upp dig en smula. Men det gäller
att kunna sköta karlarna redan från början,
både då de ä nyktra och fulla, för de ä ju på
dom en lever .. . Å aldrig någe i förskott, de
ä min regel... Du såg hur de gick, barnet
mitt... Damen drog sig om näsan med
avigsidan av handen, kanske av rörelse, och
fortsatte: Han fick sin vilja fram, kantänka, å sen
va de roligare me en annan ...
Hon tömde sitt glas:
— Nä, usch va en stackare ä sömnig, å de
ä en da i morron också. Om hennes nåd lyfter
på sig, ska en dra fram lite palter ur
träschäslongen, om de nu ä så att man håller
till godo.
Jenny låg vaken och lyssnade till den okända
kvinnans lugna snarkningar, den trötta men
välvilliga andhämtningen hos denna fé, som
tagit sig an barnet i stället för den älskade.
Å, detta var också som i en saga, men i en av
dessa man aldrig vågade läsa ... Kunde detta
vara slutet på resan, detta rum? ... Nej, nej,
det var visst inte slutet! Tidigt i morgon skulle
Stefan komma, hon skulle möta honom strax,
så snart hon steg ut på gatan. Och någon gång
då de var på andra sidan allt svårt, någon gång
i framtiden, skulle hon tala om det här
äventyret för honom.
Då hon vaknade var rummet fyllt av
bak-gårdsljus. Borta från tronhimmeln kom
alltjämt snarkningar. Hon knäppte hastigt sina
kläder och smög sig dit på tå. Nu i dagsljuset
ville hon ordentligt se efter, vem denna varelse
kunde vara. Hon dröjde ett ögonblick, men så
lyfte hon försiktigt på den ljusblå tyllgardinen
för att skåda den goda féns anlete.
Hennes hand ville strax släppa ner förlåten,
en rysning skakade henne i morgonkylan,
men hon uthärdade ståndaktigt. På örngottets
spetsar låg något pussigt, något naket grått
i svampiga valkar, och en skinande hårfläta
ringlade som en fet orm kring en veckig hals.
Men mitt i detta döda fanns som ett minne
av ett ansikte, en bitterhet utan namn.
Jenny släppte ner förhänget. Kanske hade
hon fått veta det hon ville, och kanske inte.
Det gjorde henne för resten detsamma. Det
kanske rentav hade varit obetänksamt av henne
att smyga sig fram och lyfta på den här
tyllsaken. Hon stod några ögonblick ute på golvet
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
