Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritz Thorén (Fredrik Thomas): Sjutton år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITZ THORÉN
Stefan hade naturligtvis hlivit fördröjd,
ingenting var naturligare, han hade ju så
mycket att sköta om med biljetter och allting.
Hur de nu skulle få tag i varandra bekymrade
henne icke. Det var självklart att de måste
råkas, eftersom de hörde ihop. Lika självklart
som att deras liv inte kunde bli kastat över
ända, därför att en av dem råkat bli en smula
fördröj d.
Jenny kom förbi flera skyltar där det stod
”Hotell” och ”Rum för resande”. Hon trodde
att hennes pengar möjligen skulle räcka, men
var gång hade hon stannat skyggt på trappan.
I stället fortsatte hon att driva, gata upp och
gata ner, kom förbi mörka kyrkor och stora
hus med pelare, gick över broar men kom
alltid tillbaka till den öppna platsen framför
stationen. Och var gång gick hon fram och
ställde sig att vänta en stund framför den
tillbommade porten.
Men då hon blev antastad, smög hon sig in
i en mörk park. Där fanns det sköna soffor,
och hon sjönk ner på en; först nu märkte
hon hur trött hon blivit. Trött, men
ingenting annat. — Å, det var bara att inte låta
skrämma sig och vara riktigt trofast, alldeles
som i sagorna. Då måste allt sluta lyckligt.
Livet måste helt enkelt vara så, för var det
inte så, var allting orimligt. Och då hon lutade
huvudet tillbaka och upptäckte, att det gått
hål på det svarta klädet där uppe, och att tre
stjärnor tittade ner på henne, kände hon sig
lika trygg som barnet i sagan och somnade
som det.
Hon vaknade av att en lukt av starkvaror
kittlade henne i näsan. Och då hon yrvaket
såg upp, kunde hon urskilja något blossande
under en stor hatt och en riklig barm, som
lyfte en tygblomma upp och ner. Jenny kröp
ihop i sig själv, för första gången rädd under
denna resa. Men den okända visade ett vänligt
tandkött och lät höra en röst, som var hes men
knappast farlig.
— Herre Jössus, bara barnet, vetja! ... Nä,
men här kan hon då rakt inte bli sittandes.
Det går rakt inte an ... Har ingenstans att
ta vägen? ... Följ bara snällt me mej, lilla
nåden, så ska hon både få sig ett sofflock och
någe varmt i skrovet.
Damen tog flickan vänligt i armen, och
Jenny reste sig och följde. Varför skulle hon
springa bort från en snäll människa, även om
denna tog sig en smula underlig ut?
Den rara damen hade tagit Jennys väska,
och medan de följde några skumma gator
försökte hon pumpa sin skyddsling. Jenny förtalte
henne, att man kommit med kvällståget, att
man skulle ha träffat sin moster, som skulle ha
kommit med tåget söder ifrån, men att denna
moster inte anlänt och litet mer i den stilen.
De gick över en gård, där en kloak sjöng
i stillheten, uppför flera trappor, öppnade en
dörr, och så repade fruntimret eld på en sticka
och fick ett ljus tänt.
Jenny stod i ett vindsrum med snedtak,
alldeles som i Hedvigs och hennes där hemma,
det luktade parfym och instängt, och på
väggarna hängde pappersblommor och tarvliga
fotografier. Över en bred säng i ett hörn
tronade en himmel i blå taft, och från den
hängde ner gardiner i tyll. På det ovala bordet
postade en flaska och några glas.
— Ja, si så här har man det, min stumpa
lilla. Inte så illa, skulle man tro. Men så fåi*
en allt slita för det också.
Hon ställde ifrån sig Jennys väska och sjönk
ner på en stol med en djup men ganska belåten
suck och började häkta upp klänningslivet.
Jenny hade blivit stående. Nu skulle hon ha
velat fly, men det var för sent. Och underligt
nog började rädslan vika, och i stället kom
en vild nyfikenhet. Hon skulle kanske få se
något, höra något. Något som kunde vara
obeskrivligt viktigt att veta.
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
