Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: F. García Lorca, spansk poet - Anmälda böcker - Lorca, F. García, Lament for the Death of a Bullfighter - Lorca, F. García, Poems
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
Lorca återvände till Spanien mera spansk
än någonsin. Hans dikter samlade sig alltmera
kring de båda centrala motiven kärlek och
död, sammansvetsande folkliga,
spansk-klas-siska och djärvt surrealistiska element på ett
fördjupat sätt. Han skrev sina ”Sonetos del
amor oscuro” (Den hemliga kärlekens
sonetter) och sina elegiska ”Casidas”, där hans
fantasi ständigt sysselsätter sig med hans egen
död. Det är framför allt döden i vattnet som
fascinerar honom och i ett barn som drunknat
ser han sitt eget slut förebådat. Han föreställer
sig ligga död i gryningen, som sållar myror
över honom och väter hans skor ”med hårt
vatten så att skorpionens tång halkar”. Hans
”Casida de la muerte clara” (Casida om den
klara döden) förenar på ett gripande sätt
känslan för barnet och drunkningstanken:
Mången gång har jag förlorat mig i havet
med öronen fulla av nybrutna blommor,
med tungan uppfylld av kärlek och smärta.
Mången gång har jag förlorat mig i havet
som jag förlorar mig i något barns hjärta.
Ingen ger en kyss utan att förnimma
leendet av varelser utan ansikten;
och ingen som vidrör ett nyfött barn
kan glömma hästarnas orörliga skallar.
Emedan rosorna söker i pannan
efter ett hårt landskap av ben
och mannens händer ej har annan uppgift
än att efterlikna rötterna i jorden.
Som jag förlorar mig i något barns hjärta
har jag mången gång förlorat mig i havet.
Okunnig om vattnet går jag att söka
en död av ljus som förtär mig.
Det var hans vän tjurfäktaren Mej ias’ död
på en arena i Mexiko 1934 som inspirerade
Lorca till hans största dikt, ”Llanto por Ignacio
Sånchez Mej fas”. Denna klagosång över en
stupad tjurfäktare har växt ut till ett den
mänskliga förintelsens mäktiga drama, där den
döde tycks omgiven av en hel värld som
återspeglar hans tragedi. Den starka inlevelsen
har funnit sig konstnärliga uttryck av sällsynt
virilitet; och nu efteråt inläser man osökt
i hans elegi en gravskrift över diktaren själv.
Utöver sin egen skönhet och styrka har
Lorcas diktning även värde som vägvisare för
den poetiska utvecklingen. Den mycket
avancerade lyriken har onekligen hamnat i en viss
återvändsgränd, där kravet på uttryckets
originalitet, associationernas sammansatthet och
individualitetens fria utfällning lett till en
exklusivitet av icke enbart önskvärd art. Kraven
är oeftergivliga, men Lorca har visat hur
de utan kompromiss (ty inom konsten är all
kompromiss ödesdiger) låter sig förenas med
levande inslag ur den folkliga såväl som den
klassiska traditionen. Hos Lorca skymtar
verkligen den ideala och paradoxala föreningen av
eld och marmor, djup och rymd, blod och
ande. Av största vikt är därvid att han varit
så lyckligt väsentlig i sin livsinriktning att han
kunnat finna direkt och tillräckligt uttryck för
sig själv i det eviga dramat, den ständiga
mänskliga tragedien.
Lorca hör även till de ytterst få moderna
skalder av första rang som fått sina dikter
upptagna av folket, muntligt fortplantade och
förvandlade till anonyma folksånger, sjungna
på improviserade melodier av arbetare,
bönder, hantverkare, zigenare. Kanske är något
sådant bara tänkbart i Spanien; det är dock
ett talande vittnesbörd om möjligheterna för
en nutida lyrik utan kompromiss.
För denna framställning har jag
huvudsakligen använt mig av de två urval av
Lorcas diktning som utkommit i England,
med engelska översättningar i anslutning till
den spanska originaltexten.
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
