Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Du Maurier, Daphne, Rebecca, anmäld av Ruth Hedberg - Bontempelli, Massimo, Son av två mödrar, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
företräderskas levande minne och förföljs av
det fantom i hushållerskeskepnad hon utom
minnet lämnat efter sig. Den nya hustrun är
färdig att ge upp kampen om mannen, då han
plötsligt avslöjar sanningen: han själv, den
tröstlöst sörjande, har lönnmördat Rebecca,
lagt liket i segelbåten ”Je reviens”, sänkt den
samt identifierat och begravt en okänd kvinna
som sin hustru. Medan brottets upptäckt till
synes obönhörligt rycker närmare, lastas
skulden allt tyngre — på den mördade, och de
båda älskande makarna komma varann allt
närmre. När till sist det läkarvittnesmål, som
väntats komma att sluta indiciekedjan, i
stället ger ett plausibelt motiv för självmord
— Rebecca led av obotlig kräfta — andas
läsaren ut och ger sin välsignelse åt den till
Frankrike sig räddande hustrumördaren,
vilken nu närmast framstår som försynens
barmhärtiga redskap, döden befriaren.
Svart blir vitt, bödeln ett stackars offer.
Ingen tvekan om att ”Rebecca” är den
perfekta succéromanen av 1939 års modell!
Ruth Hedberg
Spirituell fantasikonst
MASSIMO BONTEMPELLI: Son av två
mödrar. Översättning av Signe Bodorff.
Bonniers. 5: 25.
Den italienske modernisten Massimo
Bon-tempellis roman ”Son av två mödrar” börjar
realistiskt. ”Med den frihet och osynlighet Gud
förlänar åt berättare” för han oss in i ett
italienskt borgarhem, där affärsmannen Mariano
Parigi, hans behagliga men obetydliga hustru
Arianna samt några staffagefigurer sitter
samlade omkring makarnas son, den milda och
drömögda Mario, som just firar sin sjuårsdag,
ett föremål för allas intresse. Solstrålar i
rummet, gravitetisk huskatt, repliker som faller och
besvaras. Man känner sig villigt stämd att
intressera sig för de gestalter som det har
behagat författaren att skapa och den värld
som skall växa fram omkring dem. Allt är
ju förberett med en viss högtidlig exakthet,
fläcken på jordskorpan utpekad liksom den
punkt i tidens väldiga kretslopp då berättelsen
skall utspelas. Innan man vet ordet av, från
och med ett visst klockslag, är emellertid Mario
en helt annan person, sägande sig vara Ramiro,
barn till en viss Luciana från Österrike, vars
son Ramiro dog just den minut för sju år
sedan då han själv föddes till världen som
Mario Parigi. Gossen kan uppge namnet på
gatan där denna hans mamma bor och han
känner igen sig endast hos henne. De två
kvinnorna, som varmt sympatiserar med varandra,
kämpar svartsjukt om sin son. Den gåtfulla
historien sipprar ut, massan tar känslomässigt
parti för och mot, Luciana hålles till och med
inspärrad på en psykiatrisk klinik och så
småningom blir ”fallet Parigi” föremål för process.
Det torde inte vara brottsligt att återberätta
handlingens gång i den egendomliga
förvand-lingshistorien. Visserligen är den byggd på
spänning och sinnrik konstruktion. Men dess
förtrollning ligger i det sätt, på vilket
författaren rör sig i två regioner, den reala och den
osannolika, och den ironiska belysning han
kastar över verkligheten och jaget. Det är en
Tintomaralek. Männen i stycket är samtliga
ganska löjliga komparser och Bontempelli
skildrar högst illusoriskt, hur den myndige
familjefaderns personlighet snabbt luckras upp
av barnets gåtfulla beteende. Enligt sin
manliga naturs lag smiter herr Parigi till sist från
komplikationerna. Hans vekhjärtade hustru
däremot avlider stilla ”av brist på
inbillnings-kraft”. Barnet försvinner spårlöst. Luciana
med sin högspändhet och fantasikraft har
bättre stått rycken: hon samlar ihop sitt jag
för att varken rymma, slockna eller försvinna
från verklighetens strand.
”Son av två mödrar” ger kontakt med ett
sydländskt intellekt. Den immateriella,
tyngdlösa stilen med sin långsamma rytm och klart
antitetiska struktur är lika exakt realistisk
i alla situationer fram till den magiska
upplösningen. Antites tycks vara ett nyckelord till
Bontempellis konst, så som den uppenbarar
sig här. Han promenerar lika skickligt över
hinder som Luciana svänger sig över
tagg-trådsstängslet i den psykiatriska kliniken med
hjälp av några sviktande trädgrenar. Diktare
som har sysslat med identitetsproblemet och
personlighetens förvandlingar brukar vara
svår-modsandar — som Pirandello, Hjalmar
Bergman — och ångest grundton i deras verk.
Av sådant förnimmer man ingenting hos denne
lekande och spirituelle författare. — Hos oss
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
