Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Maugham, Somerset, En jul i Paris, anmäld av Georg Svensson - Du Maurier, Daphne, Rebecca, anmäld av Ruth Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vara en sådan gentleman, att han väl
beundrade sin vackra, mystiska rumskamrat men av
blyghet lät det stanna på det platoniska stadiet.
Somerset Maugham skyndar att försäkra, att
Charley på intet sätt känner sig dragen till den
flicka, som sover i sängen bredvid honom. Hur
man än vrider och vänder på situationen är
det omöjligt att få ut någonting tjusigt därur.
En ung man reste till Paris, han fick en flicka
på halsen, som han inte brydde sig om och
som inte brydde sig om honom annat än som
en räddningsplanka från ett ovanligt trist
försörj ningsarbete. Så kan det gå, när en
san-ningsälskande författare tar hand om ett
romantiskt standardmotiv.
Sedan Somerset Maugham lyckligt och väl
klarat sig ur vad som artade sig till en banal
kärlekshistoria känner han sig oförhindrad att
berätta en verklig kärlekshistoria, sådan livet
självt när det är på sitt mest diaboliska humör
kan sätta ihop dem. Det blir ryskan som för
ordet och Charley som får spela den trofaste
lyssnarens roll. Vad han får höra är ingen
vacker berättelse, och den skall här inte
rekapituleras. Författarens avsikt är nämligen att
bereda den sybaritiske, på en trevlig
Paris-sejour inställde läsaren en riktigt obehaglig
överraskning. De flesta torde erkänna, att han
lyckats däri. Man slutar boken lika snopen som
den unge engelsmannen lämnar Paris, sedan
han i själva avskedsögonblicket tryckt den
första och sista kyssen på sin följeslagerskas
läppar. Snart slår det ombonade hemmet sina
vänliga armar om Charley Mason och kommer
Parisveckan att te sig som en underlig
mardröm. Han har haft en sensation liknande den
man har när man lyfter på en flat sten och
ser den motbjudande fauna, som brukar föra
sin ljusskygga existens under dylika. Han har
tagit ett stort steg på väg mot vad som kallas
livserfarenhet och blir aldrig riktigt lika
blåögd mer.
”En jul i Paris” är en utomordentligt
sinnrikt och skickligt skriven bok. Man läser den
fascinerad, men den lämnar inte någon god
smak efter sig. Det är för många konster och
för litet konst i den. Endast hjälten och hans
anhöriga äro fullt trovärdiga, även om
författaren satiriserar dem orättvist hårt. De
övriga figurerna äro som klippta ur en ond
dröm eller skapelser av en sadistisk fantasi.
Den svåra indirekta berättartekniken har också
haft sina vådor. Genom att den kvinnliga
huvudpersonen utsetts till författarens
språkrör har hon på sin lott fått så många
skarpsinniga reflexioner över den mänskliga
naturen, att hon blivit helt osannolik. Ty de
personer som besitta Somerset Maughams
världserfarenhet och förmåga att uttrycka den äro
lätt räknade. Allra minst torde man träffa dem
på en bordell i Paris. Georg Svensson
Advocatus diaboli
DAPHNE Du MAURIER: Rebecca.
Översättning av Dagny Henschen Harrie och
Hilda Holmberg. Gebers.
9: 50.
Romantisk kärlek och kriminaldramatisk
andnödsspänning, det är väl två flugor i en
smäll, mat och dryck på samma gång? —
”Rebecca” är en häpnadsväckande skickligt
doserad historia, spänningsgiftet portioneras
ut med droppflaska. Läsaren behandlas som
en patient. Först en lugnande morfininjektion:
bokens huvudpersoner befinna sig välbehållna
på ett litet franskt hotell; de gastkramande
upplevelserna återges i jagform av Rebeccas
efterträderska. Utan denna säkerhetsåtgärd
skulle historien kanske kunnat bli farlig för
svaga hjärtan (såvida inte TT:s senaste
följetong gjort hjärtana motståndskraftiga mot allt
uppdiktat raffel). Hemligheten med att man
godtar den vilda romantiken och låter sig
ryckas med ligger i författarinnans kvinnliga
sinne för de praktiska detaljerna, hon begår
inga misstag i det lilla diverset. Daphne
Du Maurier behåller huvudet kallt, även när
intrigen går varm. Hon glömmer till exempel
inte att upplysa om, att det från Frankrike
medförda elektriska strykjärn, som kommer
till användning i en andlös stund på det
romantiska Manderley, ”är av den sorten som går att
använda till vilken spänning som helst”.
Invändningarna gälla inte romanens förmåga att
fängsla, de inställa sig uteslutande i form av
en dålig eftersmak. Man frågar sig: varpå
beror den? En föregiven sörjande änkling
söker tröst hos en naiv, nageltuggande flicka,
avkomling av den gamla goda
romanguvernanten, och för henne till sitt dystra slott. Där
dignar hon länge under trycket av sin lysande
650
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
