Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rauschning, Hermann, Nihilismens revolution, anmäld av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
republiken. 1931 tog han steget ut och ingick
i tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, där
han under några år tycks ha spelat en ganska
inflytelserik roll som ”förbindelseofficer”
mellan de ursprungliga nationalsocialisterna och
de konservativa kretsarna.
Rauschning infördes i den inre cirkeln kring
Hitler, med vilken han blev i tillfälle att föra
ingående samtal liksom också med andra
ledande nationalsocialister. Ett tydligt bevis på
det förtroende han åtnjöt inom partiet var, att
han 1933, omedelbart efter det
nationalsocialisterna övertagit makten i Tyskland, utsågs
till senatspresident i Danzig. På denna post
kvarstod han till hösten 1934, då han avgick
på grund av skäl, som inte klart framgå av
hans bok. Förmodligen var det dock en ren
maktkamp inom det lokala nazistpartiet i
Danzig som störtade honom. Sedan
Rauschning avlägsnats från defl viktiga posten som
senatspresident i den fria staden, fann han
snart att hans ställning både i Danzig och i det
nationalsocialistiska partiet var ohållbar, varför
han begav sig i ett slags ”frivillig” landsflykt.
Efter många års tystnad, varunder han tog
den nazistiska revolutionen under grundlig
omprövning, har han nu framlagt sina resultat.
Vad Rauschning kommit fram till, är ungefär
detta, att nationalsocialismen i varje punkt är
konservatismens konträra motsats och att han
själv liksom andra konservativa och
kapitalister fallit offer för ett bedrägeri, då de
trodde, att nationalsocialismen önskade kämpa
för bevarandet av några värden, vare sig
andliga eller materiella. Nationalsocialismen är för
Rauschning ”ultrabolsjevismen”, det är en
revolution för revolutionens egen skull.
Ideologierna har en uteslutande taktisk betydelse
och förskjutas och kastas över bord
allteftersom den revolutionära taktiken kräver det.
Varken Hitler själv eller någon annan av
nationalsocialismens förgrundsfigurer, möjligen med
undantag av ”idealister” som Rosenberg och
Darré, tror på alla myter om ”rasgemenskap”,
”blod och jord”, ”det eviga Tyskland”,
”ränte-slaveriet” etc., etc.
Allt detta är, menar Rauschning, endast
slagord, som vid olika tidpunkter har taktisk
betydelse och som, när de förlorat denna,
ersättas av nya, lika innehållslösa paroller. Det
enda vissa i nationalsocialismen är, anser
Rauschning, rörelsens dynamik och otroliga
anpassningsförmåga. Att studera
nationalsocialismens ideologi blir därför ett fruktlöst
studium, då den saknar ideologi och endast äger
taktik. Vad nationalsocialismen vill, är
revolutionen och intet därutöver, och den är
därför vida radikalare än bolsjevismen med dess
begränsade mål.
Rauschnings uppfattning blir onekligen
mycket bestickande, då den tillämpas på Tredje
rikets utrikespolitik. Det blir lättare att förstå
att Tyskland garanterar Österrikes
oavhängighet för att ett halvår efteråt ockupera det, att
det den 23 augusti 1939 sluter en allians med
Sovjetunionen, som ännu några månader
tidigare framställdes som världens fiende nummer
ett, och att Hitler, som den engelska vitaboken
upplyser, fem dagar senare, den 28 augusti,
förklarar sig villig att också sluta allians med
England och ”garantera” Brittiska imperiets
existens.
Beträffande förhållandet mellan det
nationalsocialistiska Tyskland och det kommunistiska
Ryssland fäller Rauschning några ord, som få
sin särskilda betydelse, då de uttalades nästan
ett år innan det nazistiskt-bolsjevikiska
samförståndet var ett faktum: ”Ett tyskt-ryskt
förbund betyder ingenting annat än att tvenne
strömningar, som vilja ut till havet —
världs-revolutionen — mynna ut i varandra. Det är
bolsjevismens världsrevolution, med vilken
nationalsocialismen likriktar sig eller med
vilken den i sina egna syften vill likrikta sig. Det
kommer på ett ut. I varje fall vore det en
utopi att tro, att Tyskland och Ryssland blott
skulle ingå en vanlig koalition på samma sätt
som stormakter av maktpolitiska hänsyn alliera
sig med varandra. Ett förenat Tyskland och
Ryssland betyder en radikal omstörtning av
världen i alla avseenden. Alliansen med
Ryssland är Hitlers stora framtida kupp.”
Många invändningar kunna naturligtvis göras
mot Rauschnings resonemang, men just i den
faktiska situation, som föreligger på hösten
detta år, förefaller det ovanligt övertygande.
Hermann Rauschnings framställning av
nationalsocialismen som den ”doktrinlösa
nihilismen” kommer i vilket fall som helst att äga
ett betydande värde, först och främst som en
vederläggning av uppfattningen av
nationalsocialismen som ett slags det borgerliga
samhällets sista skans mot den anstormande
bolsjevismen, och denna uppfattning har som bekant
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
