Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Drömmen om skulden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
DRÖMMEN
OM SKULDEN
Allt ser ut som vanligt och ändå känner jag
inte igen mig i kväll. Rummet är mycket
ombonat med täta gula gardiner och
dörrdraperier. En husfluga kryper på lampskärmen och
kommer in i en liten återvändsgränd i dess
veckade skära siden. Vi sitter vid det runda
alrotsbordet, som småknarrar när man lägger
armbågarna på det. Min hustru stickar en blå
tröja — portvaktsfrun säger att det drar sig
mot vinter och hennes ben spår redan snö.
Min lilla dotter stöder hakan i handen och
läser sin läxa i bibliskan. Lampskimret faller
rosigt över de klara, ivriga dragen och det
står som en gloria kring hennes ljusa hår.
Ja, allt är så vänligt och stilla — och ändå
denna svårighet att andas. Jag känner en stor
ömhet för de mina, men just denna ömhet gör
det omöjligt för mig att stanna hos dem. Det
är som om kärleken ibland vore bara oro och
medlidande. Nej, jag kan inte sitta längre här
i den varma lilla kretsen — med ryggen ut
mot mörkret. Det är något där ute i skumheten
som jag är inblandad i. Jag lever någon sorts
dubbelliv...
Nu slätar min dotter ut ett hundöra i
bibliskan och läser slutet på sin läxa. Hennes röst
är klar och aningslös:
— När de voro ute på marken, överföll
Kain sin broder Abel och dräpte honom. Och
då sade Gud till Kain: ”Vad har du gjort,
din broders blod ropar till mig från jorden?”
Det där aningslösa i barnets röst skär mig
i själen. Att själva kärleken kan bli en sådan
vånda. Jag är alldeles säker på att jag gjort
något ont. Inte ett ögonblick kan jag sitta kvar
här längre. Ut i mörkret måste jag och ta reda
på vem jag är, leta reda på mitt brott.
Jag störtar ut. Lyktorna tänds just, det är
skum, disig afton men ändå rätt mycket folk
på benen. Första ögonblicket gör den råa
luften mig gott. Jag irrar omkring på gatorna
och det är egentligen bara det röda neonljuset
som plågar mig. Men så börjar jag läsa något
forskande i folks blickar och det gör mig rädd.
Mitt brott var det, ja. Jag är ju en förbrytare.
Jag måste ha reda på min fatala hemlighet.
Samtidigt är jag dock dödligt rädd för att
komma fast. Jag vet inte vad jag gjort, men
jag vet att man är ute efter mig. Hur ska man
kunna klara sig, då man inte riktigt vet vad
man ska klara sig ifrån. Jag slinker skyggt
förbi juvelerarbutikerna med deras blixtrande
skyltfönster. Är det kanske här jag gjort en
kupp? Jag slår mig på fickorna. Nej, tomma
gudskelov! Inget pärlhalsband! Runtomkring
rullar bilarna. Och jag kan inte höra ett däck
fräsa mot asfalten utan att tänka: Har jag
kört över någon och givit mig i väg? Är jag
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
