Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Drömmen om skulden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMMEN OM SKULDEN
att ni ska hem och förhöra er dotter på
multiplikationstab ellen.
Jag kliver ut från polisen i ett tillstånd av
stor osäkerhet. Ska jag lämna ensamheten nu
när det liksom börjar lätta kring den där
drömmen? Multiplikationstabellen! Jag skulle
verkligen hellre förhört flickan i bibliskan. Det
skulle rentav varit en hjälp att fortsätta med
bibliskan.
Tvehågsen vankar jag omkring på gatorna
och söker att åter uppleva det där stora jag
förnam i drömmen. Rädd är jag egentligen
inte längre, men jag känner en djup nöd och
saknad. Och det är som om alla omkring mig
ginge i samma saknad.
Inte förrän det redan är mörkt vänder jag
hem. Jag blir länge stående med handen på
dörrvredet och det är med en viss undran jag
stiger över tröskeln. Min hustru och min dotter
sitter alltjämt vid det runda alrotsbordet. Jag
tycker de har blivit äldre. Det är ganska svalt
i rummet och en vägg är öppen ut mot
världsrymden, som hänger full av stjärnor. Min
hustru ser upp från boken.
— Jag lät ta ut en vägg så du inte ska
känna det så trångt, säger hon.
Hon trodde tydligen att jag störtat hemifrån
för att jag fann hemmet för trångt.
Min dotter läser på i multiplikationstabellen.
Hennes röst är alltjämt klar och aningslös. Jag
tycker jag hör en kall, frostig stämma utifrån,
som säger någonting om att universum bara
är tillämpad matematik.
Min hustru måtte märkt min förstämning,
ty hon lägger sin hand på barnets axel:
— Du får visst läsa tyst, lilla barn. Din far
är trött. Han har kommit tillbaka från en lång
resa.
Men hon, min dotter, far upp och klappar
händerna:
— Ä, då har pappa något med sig åt mig!
Det är en sak jag inte tänkt på. Jag letar
förläget i mina fickor. Jag är verkligen mycket
olycklig att inte ha något åt henne. Men då
känner jag plötsligt en sak i högra kavajfickan.
Jag vet först inte vad det är, men blotta
beröringen med det där föremålet gör mig
oändligt gott. Jag drar fram en liten
droppsten, stor som ett lillfinger, och då kommer
jag till min outsägliga lättnad ihåg
alltsammans om den yttersta domens grotta. Och jag
vet att ingenting är likgiltigt, utan att hela
världen, hela universum är levande och lidande
själ. Och med bävan i hjärtat räcker jag den
lilla tingesten till mitt barn.
— Det här är en sten gjord av milliontals
tårar. Där finns även de tårar som Kain grät
över Abel. Och som också är dina och mina
tårar. Och den som har haft den stenen i sin
hand, han kan inte bli en främling bland
människorna. Ty han är innesluten i skuldens
gemenskap, förutan vilken det icke gives någon
kärlekens gemenskap.
Och barnets ansikte förvandlas för en sekund
och hon ser på mig med en kvinnas och en
moders blick.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
