Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Drömmen om skulden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
Det var något som jag såg i min själs öga,
något som gav livet mening. Men nu är det
borta, borta. Jag har tappat bort det som man
tappar nycklar ur en trasig ficka. Nej, jag får
inte växa fast här bland cementmjölet. Jag
måste in i stan och göra mina
efterforskningar. Polisen ska väl ändå kunna ge någon
upplysning. Polisen ... Vänta nu, var jag inte
rädd för polisen? ... Var det inte något om
en skuld? ... Men hur kunde en skuld ge livet
mening? Asch nej, allting är likgiltigt och
mänskan är en robot och det finns inte någon
skuld. Men jag ska i alla fall fråga polisen
för att vara alldeles säker. Herregud, finns
här ingen polis i stan! Aldrig är polisen till
hands när den verkligen behövs! Gata upp
och gata ner springer jag. Äntligen en röd
lykta i hörnet! Äntligen ett vaktkontor!
Jag kliver in på avdelningen för borttappade
effekter och frågar i så likgiltig ton som
möjligt om man händelsevis tagit vara på min
skuld.
— Kan ni ge någon närmare beskrivning
på den? säger mannen bakom disken.
— Ja — ja, den är nog ganska gammal...
— Är det allt ni kan säga?
— Jag tror att den går i rött...
Mannen reser sig med ett hm! och letar för
syns skull lite bland paraplyer och damväskor.
Så skakar han på huvudet:
— Nej, här finns ingenting att hämta.
Jag ska just i en stämning av kall
desperation lämna lokalen, då ser jag en karl sitta
på den grova träbänken vid fönstret. Det är
mannen med de stickande ögonen, han som
stod bakom pelaren och var utklädd till min
kristendomslärare. Nu är han förklädd till
stadsbud, men jag känner alldeles säkert igen
honom. Jag betvingar min fruktan och kliver
fram:
— Ni är efter mig! Vad har jag gjort? Jag
vill ha besked om min skuld!
Han pekar på en dörr.
— Det är nog bäst att herrn hör sig för
hos kommissarien.
Jag gör som han säger. Poliskommissarien
är en liten rund, skallig herre och jag känner
genast att han ätit rättika till frukost, vilket
inte gör saken lättare för mig.
— Varmed kan jag stå till tjänst?
— Jag vill ha reda på min skuld.
— Er skuld?
— Ja, jag vet att jag har en skuld — och
ni har för resten låtit skugga mig.
— Det måste vara något misstag. Skuld,
sa ni. Kanske den här planschen kan vara till
någon ledning.
Han pekar på en framställning i naturlig
storlek av de sju dödssynderna, en rad ganska
kusliga figurer, inramade i statistiska staplar
och tabeller. Det hela förefaller mig dock
främmande och jag kan bara skaka på huvudet.
— Tja, i så fall är jag rädd att jag inte
kan göra något för er, säger kommissarien
och börjar bläddra i en rapport, som tydligen
inte gäller mig.
Men då är det äntligen som om ett avlägset
minne av den där drömmen skimrade igenom.
— Jo, vänta — vänta — jag tror att jag
slagit ihjäl Abel.
— Slagit ihjäl Abel?
— Jo, nu vet jag det, jag har slagit ihjäl
Abel.
Kommissarien rycker på axlarna och ser
åter i rapporten:
— Vi kan inte ta befattning med sånt.
Polisen håller sig till det aktuella.
— Men snälla kommissarien, är inte
brodermord det aktuellaste av allt!
— Nej, den där gamla historien är för
länge sen preskriberad. Vi sköter de löpande
ärendena, det räcker för oss. För resten tycker
jag ni ska ge er hem. Er hustru har ringt
omkring till alla vaktkontor efter er- Hon vill
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
