Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lindqvist, Ebba, Fiskläge, anmäld av Margit Abenius - Johannes Edfelt: Ett dussin diktsamlingar - Gedda, Bertil, Skuggspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
I den stora dikten ”Syn i solnedgången” har
hesjälningen gått längre. Tecken, budskap och
syner avlöser varandra på himmelsytan som
röda extaser, gränslöst mörker och mjukt,
försonande silver.
Då såg jag solen.
Som vårens första blomma,
som skärets fågelunge,
så låg den värnlöst ensam
och bar i himlens hand.
Och handen lyfte den och höll den.
Stor trygghet,
stor tillit bar den
och gav den kraft.
Redo att ensam våga
gled den ur handen ut
och rullade längs bergen bort i norr,
den mörka porten emot norr.
Där stod den stilla sen.
Beredd att brista
förtärdes och förbrann den inifrån.
Var fiber skälvde
i detta bara liv som brann.
Så sjönk den ner.
Blå skymning föll.
Blå skymning föll.
I Ebba Lindqvists närmast föregående
diktsamling löste sig lyckan som ett stilla, mognat
flöde ur ångestbundenheten. Nu är stämningen
mörkare. Det är som om synerna skärptes, som
om de fylldes av innebörd och oförklarligt
skimmer, därför att det mörka medvetandet
om ”porten mot norr” alltid finns där, fast
tillbakahållet. Därför har dessa dikter ofta en
underton som griper starkt, även när det
skenbart är fråga bara om en landskapsbild.
Ebba Lindqvist torde från början ha fått
den mer insiktsfulla kritikens uppskattning, och
skriver väl, förmodar jag, för den lilla publik
som det är värt att skriva för. Men det skadar
kanske ändå inte, om man höjer tonen en
smula när man nämner hennes namn.
Margit Abenius
Ett dussin diktsamlingar
BERTIL GEDDA: Skuggspel. Bonniers. 2: 75.
HELGE ÄKERHIELM: Ur detta hav.
Bonniers. 2: 75.
NILS-MAGNUS FOLCKE: En far till sin son.
Norstedts. 2: 75.
PER ENGDAHL: Fast vinden ligger mot.
Fahlcrantz & Gumælius.
4: 50.
ARNE HIRDMAN: Drömmen behåller du.
Bonniers. 2: 50.
CARL OTTO SVENSON: Min bilderbok.
Tiden. 2: 75.
Om konst kan härledas ur verbet kunna, så
gäller jämväl i diktens värld: på vilket nytt
sätt kan poeten? De flesta, inte alla, av de
poeter, som här sammanförts, sjunga på det
flatbottnade, försiktiga och medelmåttiga sätt,
som hur äkta det emotionella underlaget hos
vederbörande än kan ha varit, lämnar en
läsare komplett likgiltig. De väcka inte anstöt:
nej, vare det dem fjärran. De väcka inte heller
bråkdelen av entusiasm. Det är ungefär det
fruktansvärdaste öde en poet kan råka ut för.
ELLA HILLBÄCK: Hos en poet i kjol.
Bonniers. 2: 25.
KERSTIN HED: Av Jafets stam. Norstedts.
4:75.
ANNA-LISA JÖRSTAD: Nytt land. Norstedts.
3: 75.
ANNA ALLENBERG-LINDERHOLM: Trädet
och stenarna. Norstedts. 3: 50.
CARL ELOF SVENNING: Tonfall genom
tystnad. Sveriges Kristliga Studentrörelses
förlag. 2: 25.
ELIS ERLANDSSON: Befriaren. Wahlström
& Widstrand. 2: 50.
Endast sporadiskt kan man med god vilja
i hopen av dessa författare av diktsamlingar
se ansatser att bryta en lyrisk slentrian och
spåra en vägran att vegetera på den poetiska
allmänningens stora kjøkkenmødding.
Till den traditionellt inriktade lyrikens linje
får man på det hela taget räkna de inte
talanglösa Bertil Gedda och Helge Åkerhielm. Båda
bemöda sig om färg och kontur men röra sig
i gränstrakterna mellan dröm och verklighet.
Den säkraste versteknikern är kanske Bertil
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
