Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lindqvist, Ebba, Fiskläge, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Ebba Lindqvist
EBBA LINDQVIST: Fiskläge. Bonniers. 3: 25.
Aldrig för dem som känt detsamma,
aldrig för dem som älskat så som jag
säger Ebba Lindqvist om sin egen diktning
i den epilog och tillägnan som avslutar
samlingen ”Fiskläge”. Det är äkta skaldeord och
var och en som behöver lyrik för att ”leva
bättre” skall förstå dem. Lyrik söker man sig
inte till för att känna igen sig i den (annat
än i djup, allmänmänsklig mening) utan i
önskan att möta en annan, främmande varelse
med en egen syn och en röst som är
oefterhärmligt olik andras. Ebba Lindqvist står sig
inför den måttstocken. Hon har verkligen en
syn, ett liv att ge bort, fast allt är
fåfänglig-het, ”åt vem som helst, att vad som helst må
vederfaras det”. Egenarten var given från
början: målaröga och en karg erfarenhet från
det mest heroiska och grekiskt sköna av
svenska landskap hörde till denna
författarinnas tillgångar, och för var diktsamling har
hon stegrat och fördjupat sina uttrycksmedel.
Jag ser att ett kritikeromdöme framhåller den
intensiva hettan i hennes första diktsamling.
Nu kan man inte längre tala om hetta eller
våldsamhet: det inre patos som alltid finns
i Ebba Lindqvists dikt har mognat och
förvandlats till något som man skulle vilja kalla
själisk glöd. En glöd som fyller den
kontur-skarpa formen till brädden och bär känslan.
Liksom hos Karin Ek och den större
Södergran har man också hos Ebba Lindqvist en
stark känsla av att möta kvinnan som diktare.
Titeln ”Fiskläge” torde vara avsiktligt
lågmäld. När man har läst igenom boken och
färdats genom dess trakt tycker man nog att
titeln täcker bra litet av allt vad boken ger.
Grunden är karg. Ebba Lindqvist målar i
knappa dikter samhället och dess dagliga
verklighet. Det är små, grå stugor, trånga rum,
där skvallerkvarnarna mal och ryktet om
nästan på mjuka fötter smyger kring
stug-knuten. Livet kretsar omkring makrill och
kaffe; lagen är Mose lag. Det är dock heroiska
karaktärer som fostras i den stormpiskade
bygden och målaren Ebba Lindqvist vet att
sätta in de lysande och granna färgerna.
Dikten ”Stenåldersfolk” ger en förtätad bild
av människor med yxor i händerna och mörker
i själarna som väntar ”en lysande
bärnstens-man” över bergen. — De första avsnitten av
”Fiskläge” ger, kan man säga, social dikt av
fin äkthet och pregnans. Fiskarflottiljen
kommer hem från Shetland, de trötta männen letar
sig i gryningen hem till den välkända dörren.
Bitter och brännande känns kontrasten mellan
havslivets farofyllda spänning och den
instängda hemmiljön. (”Fisken räknas”, i
ordvalet något influerad av Södergran.) Ur
kollektivet lösgör sig ett enskilt öde:
Men en båt dröjde
och det var den sista.
Den natt den förtöjde
låg skepparens hustru
död i sin kista.
Vad sa han? sa folk till den som gav bud. —
Han sa inte ett ord.
Han gjorde sig ingenting styggt ändå? —
Nej då. Han bara satt där ombord.
En hel natt. —
Jaså. Jaså han satt.
De övriga dikternas karaktär är starkare
centrallyrisk. Mellan själ och landskap råder
ett rikt och mottagande växelspel: de påverkar
varandra och själva diktens form tycks ta
intryck av årstidernas skiftningar och
naturens kontraster av hårt ristad kontur och mjuk
färgglöd. Det är kanske det egnaste egna
i Ebba Lindqvists lyrik, denna sällsynta
förmåga att leva landskapets liv. Och ett mycket
utpräglat och mycket verkligt landskap är det
förvisso. ”Kväll i mars” må citeras:
Det är en kväll i mars,
och luften är så tunn,
som kunde den ej bära något ljud,
och himmelen så spröd,
som orkade den aldrig solnedgången
men ligger söndersprängd och trasig redan.
Och färger kämpa
en kamp på liv och död,
och varje ljud är som ett skri av svedan.
Och trädens skuggor skära vasst,
som skar de sönder vårens liv,
och bergen stå
så tunga grå,
så tunga som om livet brast.
Det är en kväll i mars.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
