Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlberg, Gösta, Frihet för de fångna, anmäld av Gunnar Brandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
äger rum inom människan. Carlberg är inte
skildrare utan moralist, och föremålet för hans
rastlösa spekulationsiver är det centralaste av
alla problem: det om människans
fullkomning.
De flesta betraktar människan som
någonting avslutat och konstant. Man medger väl,
att hon ännu är outforskad och följaktligen
gåtfull; men när gåtan väl är löst, så skall
vi få något att hålla oss till! Men det finns
andra, vilka fattar människan som en oändlig
variabel och ser hennes främsta uppgift i att
arbeta på sin egen förändring och sikta på
fullkomningen. Det är en tanke för poeter och
svärmare, profeter och dårar, en eldtanke, som
renar och bränner, och man bör inte klandra
Gösta Carlberg för monotoni, ty idén om
människans fullkomning är stor nog att ge
berättigande åt flera och digrare volymer än dem
han skrivit.
Gösta Carlbergs bok handlar alltså om
människan, som ännu inte förverkligat sina
möjligheter. Han ser henne kräla som ormen på
sin buk, sarga sig mot osynliga hinder, jaga
och jagas, irra vida ikring men ändå stanna
i sin förnedrings fångenskap. Men så länge
hon lever har hon ett hopp att en gång mäkta
resa sig upp, räta ut sin rygg och se klart
framför sig. Det är den ”femte väggens” tanke,
aningen om det andra och slutgiltiga
män-niskovardandet, hoppet om fullkomning.
Våldsamt oscillerar Carlbergs tanke mellan dessa
två poler: människans bottenlösa förnedring
och hennes oändliga möjligheter. Den bild han
ger är avsedd som allmängiltig och för övrigt
inte ny; men i denna brinnande och
tvivelsjuka tid får den ökad lyskraft och en accent
av slutgiltighet.
Hur skall då den enskilde gestalta sitt liv
för att bringa det till samklang med
fullkom-ningsidén? Carlberg försöker flera svar på
frågan; ett av dem blir definitivt: ”Att leva som
en människa är att få samma känsla, samma
intuitiva säkerhet inför händelser och
gärningar som en konstnär har inför linjer och
färger och toner och melodier. Det är att vara
konstnär, att vara skapande . ..”
Det är samma förening av begreppen mystik
och moral, som teoretiskt utformades av
Johannes Hohlenberg i ett svar på en
moralfilosofisk prisfråga häromåret, samma hänvisning
till en lagbundenhet av annan art än den
kausala. Även för Hohlenberg går vägen fram
över konstverket, som visserligen är lagbundet
på det sättet, att det inte kan tänkas
annorlunda, men samtidigt uttryck för den högsta
grad av frihet, nämligen skapandets.
Man kan inte föreställa sig en fullkomligt
ny tanke annat än som en meningslös
ordsammanställning; alla verkligt nya tankar, tankar
som behövs, är också gamla tankar som har
behövts tidigare. Varken Hohlenberg eller
Carlberg har heller uppfunnit parallellen
människoliv-konstverk, de har funnit den eller
återfunnit den, och den äran kan vara lika stor.
Många gånger har man hört sägas, att Goethe
gestaltade sitt liv som ett konstverk; och just
detta sätt att leva, som i fallet Goethe ofta
nog uppfattats som en sorts prestation, en
artistisk trollkonst av en o-människa och ett
snille, blir för Carlberg ett moraliskt krav,
som äger giltighet för alla människor.
Därmed är det mest väsentliga sagt om
Gösta Carlberg och hans bok. Han är en
mystiker och en moralist, han vill väcka och
uppfostra. Granskningen kunde mycket väl
vara avslutad med ett erkännande av
väsentligheten i de frågor han arbetar med och
räckvidden av den lösning han ger dem. Men det
förtjänar väl också att påpekas, att ”Frihet för
de fångna” ur vissa betydelsefulla synpunkter
är en mycket dålig roman.
Detta förändrar inte ens slutinställning till
boken. Man fängslas ändå av den, i trots av
dess brister och i kraft av dess intensitet och
väsentlighet. Man kan däri se en seger för
författaren, så stor som någon annan.
Boken saknar sålunda en genomförd
karaktärsteckning. Den läsare är inte tänkbar, som
fullständigt kan hålla i sär tandläkaren Tobias
och organisten Bernhard, och deras samtal
med varandra blir ofta snarare monologer än
dialoger. I och för sig är väl detta ingenting
att klandra, ty Strindberg och andra har
medvetet arbetat med en dylik dubbelexponering
och lyckats med den; Carlberg däremot gör
tydliga ansträngningar att skilja karaktärerna
åt men lyckas endast till hälften, därav
oklarheten. Hans personer har vidare en envis vana
att drömma djupsinniga drömmar. Läsaren
lyckas visserligen så småningom tolka dem
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
