Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlberg, Gösta, Frihet för de fångna, anmäld av Gunnar Brandel - Blomberg, Harry, Än kommer dag, anmäld av Gustaf Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
något så när, antingen det nu är fråga om
regelmässiga freudianska drömmerier (som på
sid. 119) eller mera allmänt symboliska ting.
Men denna omväg tjänar inte något
konstnärligt syfte, och författaren hade förverkligat
sina intentioner bättre, om han avstått från
symbolskruden. Ibland kan det också hända,
att författarens talträngdhet hotar att ta pusten
av de diktade personerna — en hänvisning
till Thomas Mann, vilkens stildrag skymtar
här och där, kan inte rädda situationen.
Endast en författare, Selma Lagerlöf, har
lyckats skildra med superlativer; Carlberg gör
om försöket och misslyckas (”Det finns en
socken i Östergötland som är vackrare än
alla andra vackra socknar i det landskapet”;
”Strömmen är aldrig så vacker som här . ..”
etc.). Överhuvud är han inte lyckad som stilist.
Ibland virvlas man visserligen med i strömmen
av hans snakkesalighet, men andra gånger kör
man fast fullständigt, till exempel i följande
ramsa: ”Och då han med sina tankar skulle
omforma den upplevelse som han i drömmen
gjort med sitt djupaste och innersta väsen,
blev denna omformning — som alla
förnufts-kontrollerade omformningar av det som en
människa med sitt väsens djupaste rötter suger
till sig ur livets hemliga källsprång — bestämd
av det som hans uppfostran och omgivning
planterat in i hans själsliga organism.” Inte
nog med att detta är rena referatet av
freudia-nismen; det är inte skrivet heller, det är
idiss-lat. En annan gång slår det stopp vid ett
uttryck, som spottats ut fullkomligt otuggat
— språkligt ogräs alltså: ”... ditt lättvindiga
sätt att göra medicinalstyrelsen misstänkt om
att det föreligger en hjärnskada ...”
Vad en författare skriver är viktigt; men
det är lika viktigt hur han skriver det. En god
stil är uttrycket för en gestaltad personlighet;
en dålig däremot tyder på att personligheten
ännu inte konsoliderats. Stilen (till vilken kan
räknas även sådant som en människas sätt att
tala och uppträda) är människans fasad, må
vara, men är fasaden alltför orappad och
fläckig tror inte åskådaren på interiörens
gedigenhet. Det finns ingenting yttre, i ett
konstverk lika litet som i en människa. ”Frihet för
de fångna” visar, att Gösta Carlberg lever
intensivt och tänker djupt; men han skriver
(ofta åtminstone) dåligt. Detta sista är inte
något oviktigt faktum, ty det tyder på att hans
uppgörelse med verkligheten ännu inte lett
till bestämda resultat. Han har funnit den
riktning i vilken han skall gå, men han står ännu
kvar vid vägvisaren.
De fångna, som Gösta Carlberg talar om,
skall föras till frihet genom att gestalta sitt
liv som ett konstverk. Men tanken kan vändas
om. I den mån personligheten gestaltas i
enlighet med en lagbundenhet, som inte är kausal
men ändå nödvändig, kommer också
människans skapelser att präglas av denna
lagbundenhet — som man också kan kalla ”form”
eller ”stil”. Gunnar Brandell
Roman med två själar
HARRY BLOMBERG: Än kommer dag.
Wahlström & Widstrand. 9: 50.
När han klappat gumman i stjärten, trodde han
att det bara var för att vara vänlig mot henne. Men
handlingen steg upp ur det dunkla djup, där
vemodets fjärran, fjärran strängar ibland klingande om
livets korthet, om åldrandets kvällsljus — om allt som
man aldrig talade om varken på fackföreningsmöten
eller ens i sängen.
Detta citat är betecknande för Harry
Blombergs nya roman. Det bor två själar i
författarens bröst, en med sinne för det drastiska
och burleska och en poetisk, fint och djupt
kännande själ. Valsverksarbetaren Alfred
Andersson, densamme som utför den ovan nämnda
handlingen med hart när metafysisk innebörd,
har vid ett tillfälle en allvarlig
självprövningens stund, och därvid låter Blomberg
honom befinna sig på samma lokal, där
pastorn och professorn i ”Hemsöborna” på
bröllopsdagens kväll sitta inbegripna i ett
livligt meningsutbyte, medan lyktan står på
golvet.
Blomberg har förträffliga om ock ej särskilt
originella saker att säga om människohjärtats
krav på något absolut att hålla sig till, om
samtidens livsåskådningskris och världens
bakåt-vändhet, om grottlivets återuppståndelse och
den allmänna mörkläggningen i världen. Han
hyser en berättigad harm över den moderna
människans underliga benägenhet att låta sig
hypnotiseras av ”symboler som stigit upp ur
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
