Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lange, Birgit, De ömtåliga, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vis kvinnliga författare som har gjort sig
gällande på området, såvida man inte ska räkna
en fin romanförfattare och berättare som Arvid
Brenner hit. Skildring och karakteristik är
annars för denna grupp inte huvudsak, och
i fråga om primär miljöteckning och
språkkonst har ingenting märkligt frambragts. Det
är andra egenskaper som kommer i
förgrunden. En problemroman kan ha en viss typisk,
matematisk sannhet utan att övertyga som liv.
Dessa romaner bör bedömas efter sin art men
givetvis lika strängt som annan litteratur:
konstruktion och slentrian brännmärks här
likaväl som i mer diktade och primärt skildrande
skapelser. Idéer måste dock komma ur
inälvorna för att betyda något, och även gängse
tankar och idéer måste få sin individuella
erfarenhetsprägel för att gälla i omsättningen.
Av de analytiska författarna förefaller mig
Birgit Lange vara den som tänker och känner
mest självständigt. Kanske är hon i många fall
auktor, där andra är eftersägare. Subtil
analytisk begåvning, en gedigen
människokunskap finner man i hennes böcker och hos
författarindividualiteten naturlighet och en inre
högspänning. Som skribent är Birgit Lange
motsatsen till sophisticated, men hon har ett
skarpt genomskådande sinne för allt dolt
lögnväsen och för vad som åstadkommer det. Den
gedigna romanen ”Ringmuren” gav en hel serie
inträngande analyser av förlamande
sophistica-tion hos några överklassmänniskor. Ingen av
personerna framträdde plastiskt, men man
trodde på dem psykologiskt, följde fascinerad
sanningens kirurgiska kniv och röntgenstråle.
Birgit Langes nya bok med titeln ”De
ömtåliga” är en kärlekshistoria, stramt skriven,
här och var lite summariskt kal och inte
särskilt märklig som skildring eller ren
berättarkonst, men dock alltigenom medryckande
genom sin känsla och intressant i fråga om
tids- och personanalyser. Per och Eva är släkt
och bamdomsbekanta. En känsla förenar dem
tidigt, mest medveten hos Eva. Bådas
barndom har ödesdigert influerats av Evas mor,
fru Maria Werner, en ursprungligen fin och
socialt lagd natur, som i ett futilt liv utan
lämpliga uppgifter har förkrympts andligen
och kommit att gå omkring som en iskall
domare över andra. Det är, rent typiskt sett,
en sådan stolt fågel med klippta vingar som
Lawrence med rasande kraft och färgrik
karak
terisering brukar skildra. Per och Eva gifter
sig tidigt utan att vara det minsta färdiga som
personligheter och utan ens den mest
nödtorftiga kännedom om sina egna eller
varandras lagar. Båda hör till de överkänsligas
släkte, båda är på sitt sätt tjänarmänniskor
med längtan efter att känna ansvar, människor
som reagerar och lider inför oförrätter. Eva
är vekare, med hela sin natur inriktad på att
förstå och tyda allt till det bästa, Per
däremot något av en ”lurvion” — för att låna
ett uttryck ur Tora Dahls fantasidikt ”Den
befriade ön” — en oppositionell, vars hjärna
dunkelt arbetar med ett framtidsprogram, där
eliten skall leda massan och något sätt att
kombinera gemensamt väl med rätt till personlig
utveckling utfinnas. Men för att tänka behövs
ensamhet, djuphavsvatten. Det unga
äktenskapet håller på att gå sönder på de
oförstådda konflikterna. Med hjälp av analys och
förklaring men ändå levande dramatiskt för
Birgit Lange fram romanen till den punkt, där
de två inser, att de behöver varandra, men att
var och en dessutom har något omistligt,
originellt eget, som måste få utveckling. Tag rätt
på, vad som är ditt livs djupaste tendens,
försaka det andra — så kan den individuella
tendensen i ”De ömtåliga” formuleras. Man håller
författarinnan räkning för att hon inte
degraderar kärleken till något torrt och resignerat
kamratskapsförhållande. Men Per och Eva
lever i en värld, där en rik utveckling av
möjligheterna tillåtes beklämmande få, där
avgrundsliknande vrångbilder av ledare har
makten och de finaste trampas ned (vilket
länge ansetts vara en evig och poetisk lag).
Romanen slutar oavslutat med en rad
lidelsefulla frågetecken. Den gamla världen håller på
att gå under och en ny skall födas — kanske?
Kommer någon enda människa att gå oskadd
igenom fasorna?
Birgit Lange, som säkert har mer tro och
hängivenhet än många ”troende”, är inte rädd
för de vackra, höga och känslofulla orden;
de blir det naturligaste uttrycket för det ofta
höga känsloläget, och även när hennes
språkbruk är konventionellt adlas det av
intensiteten bakom. Faran för denna författarinna
ligger i generaliseringen, behovet att förenkla.
Genom Per och Eva, som är hennes andes
barn, dramatiska gestalter, riktar hon
välrik-tade stötar mot oklarheter och motsägelser
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
