Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Zilliacus, Emil, Choros, anmäld av Johannes Edfelt - Undset, Sigrid, Madame Dorthea, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
pessimism överträffar måhända Simonides sina
kolleger. Så lyder ett brottstycke av hans
kör-poesi:
Svag är människan,
och för sorgerna som hon bär ges ingen bot.
Livet, det korta, hopar möda på möda.
Över vårt huvud hänger döden.
Ingen undgår den. Goda och dåliga,
äga vi alla i den vår del.
Men också denne skald var mäktig det
heroiska patos, som också är en del av arvet
från Hellas. Skönare gravkväde än det han
skrev över männen vid Thermopyle ha väl
få hjältar fått. I Zilliacus’ tolkning ha
rytmerna en kärv storhet, en skön lyftning, en
stenstil, som avlägset kan erinra om en nordisk
bantas:
I som vid Thermopyle gått under,
skön var er död och ärofull er lott.
Er grav ett altare. I evig hågkomst
förbyttes sorgen. Klagan blev till lovsång.
En hjältarnas svepduk skall fukt ej förtära,
och tidens allmakt den aldrig förintar.
Hellas’ ära blev bofast i griften.
Därom vittnar
Spartas konung Leonidas.
Stort är hans rykte,
evigt hans namn.
Den på samma gång traditionsbundna och
individuella stilen hos den grekiska korlyrikens
främste representant, Pindaros, analyseras av
Zilliacus i samlingens största studie. Den
knappa, kärva, hårda och sublima pindariska
stilen torde väl vara nästan omöjlig att återge
på svenskt språk, men Zilliacus synes ha lyckats
med det omöjliga. I varje fall får också en
lekman ett starkt intryck av den mästerligt
uttrycksfulla formen i de talrika
Pindarostolk-ningar, som Zilliacus interfolierar sin
framställning med. Den gudomliga glansen från
stor och evig poesi tillvaratas i dessa sköna
strofer. I den åldrige Pindaros’ sista hymn,
hans testamente som förkunnare, når hans
poesi sin kanske största höjd. Det är numera
genom dessa Zilliacus’ tolkningar möjligt för
en större svensk allmänhet att bestiga
bländande och sublima pindariska höjder:
Endagsvarelser!
Vad är vårt vara? Vad är vårt icke vara?
En skuggas dröm är människan.
Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,
då vandra vi i förklarat ljus,
och ljuvt blir livet.
Johannes Edfelt
Sigrid Undsets nya roman
SIGRID UNDSET: Madame Dorthea.
Översättning av Gurli Hertzman-Ericson.
Norstedts. 8: 50.
Sigrid Undsets rika och mångsidiga
inge-nium har fått ett lika mångsidigt litterärt
uttryck : det har manifesterat sig inte bara i olika
slags romanskildring — ”modern” och
”historisk” — utan också i en ovanligt glansfull och
intelligent essayistik. Betecknande för denna
katolska författarinna är sålunda, att hon i
en stor essay skrivit något av det mest
inträngande och vettiga som i Norden
framkommit om ”den nya hedendomens apostel”
D. H. Lawrence. För denna författarinna synes
den satsen gälla, att inte mycket av det
mänskliga tycks vara henne främmande. Den kloka
och lugna stämma som går som en djup
underton genom hennes verk är i själva verket en
av de tryggaste och mest omistliga tillgångar
som den nordiska kulturkretsen i dag med
stolthet kan peka på.
Sigrid Undset är minst av allt något
asketiskt temperament, men det är ju ett många
gånger omvittnat förhållande, att hennes konst
blommar rikast och suveränast, då hon får
kontakt med ett ämne som har historiskt
perspektiv. Så skedde i ”Kristin Lavransdatter”;
så sker också i hennes senaste roman, som av
allt att döma endast är den inledande
volymen till ett cykliskt verk. I ”Madame Dorthea”
förflyttas läsaren till det slutande
sjuttonhundratalets Norge. Närmare bestämt utspelas
handlingen —• eller snarare komplexet av flera
förlopp — på och i trakten av ett glasbruk inte
så långt från Christiania. Där lever
förvaltarens hustru, den prövade och kloka Madame
Dorthea, nu en kvinna i medelåldern.
Hon har vid unga år blivit bortgift med en
gammal man, och bitterheten i detta omaka
äktenskap har varit stor. Men vid Thestrups,
förvaltarens, sida, erfar hon vad kärleken
betyder i en kvinnas liv och vad moderskap
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
