Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harrie, Ivar, Sju grekiska sagor, anmäld av Gustaf Lundgren - Zilliacus, Emil, Choros, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
religiösa symbolerna, uttryck åt känslor och
tankar, som ligga för djupt för att någonsin
förändras.
Det är en av de stora förtjänsterna i Ivar
Harries bok ”Sju grekiska sagor”, att
författaren tar fasta på det allmänmänskliga inslaget
i de sagor han behandlar. Vad som ger de
gamla sagorna deras vidunderliga livskraft,
vad som gör att vi alltjämt känna oss gripna
på ett egendomligt sätt av dem, det är, säger
Harrie, att de i tydligt och kraftigt
symbolspråk giva uttryck åt allmänmänskliga och
fundamentala erfarenheter. Tag till exempel
sagan om Oidipus sådan den gestaltats av
Sofokles. Den utgör en av de ”stora och enkla
prototyperna för människolivets intima
förvecklingar”. Just de handlingar varigenom
människan tror sig kunna undkomma sitt öde
driver henne i ödets armar. Så gick det för
Oidipus, och så går det fortfarande till i livet.
Av stort intresse är det att ta del av vad Harrie
har att säga om Sigmund Freuds behandling
av Oidipussagan. Freud har ju konstruerat en
helt ny urhistoria åt mänskligheten efter
Oidi-pussagans mönster. Harrie påpekar, att denna
psykoanalytiska urtidssaga stämmer dåligt med
vad man vet om de primitivas liv. (Han
åberopar sig på Westermarcks kritik av Freud
men kunde också ha stött sig på en svensk
religionshistoriker, Tor Andræ, som
konstaterar, att ”var och en av de etnografiska och
religionshistoriska förutsättningar, som Freud
bygger på, är falsk”; saken är aktuell med
anledning av Freuds nyligen utkomna bok om
Moses.) Men därmed, fortsätter Harrie, är
frågan inte utagerad. Freud är kanske mer
diktare än vetenskapsman. Han har diktat
vidare på den gamla tragedien, ”han har än
en gång fått oss att se livsgåtans sfinxögon
stirra ur sådant vi trodde vara lek och saga”.
Utom Oidipussagan behandlar Harrie även
sagorna om Orfeus, Herakles, sköna Helena,
skeppet Argo, Prometheus och Agamemnons
döttrar. Han följer motiven tillbaka till deras
dunkla ursprung i urtiden och visar sedan,
hur de förnyats i litteraturen ända fram till
våra dagar. Elektramotivet i Agamemnonsagan
följes till exempel fram till O’Neill,
Prometheus-motivet till Strindberg och Herkulesmotivet
till Hjalmar Gullberg.
Få författare ha Harries suveräna förmåga
att behärska hela registret. Han är både
klas
siker, religionshistoriker, filosof och
litteraturhistoriker. Men han bär upp den myckna
lärdomen lätt och lekande, och hans bok har utom
vetenskaplig vederhäftighet även den goda
egenskapen att vara lättillgänglig.
Illustrationsmaterialet är förnämligt. Ett särskilt
omnämnande förtjäna också författarens eleganta
versöversättningar av Sofokles, Euripides,
Ver-gilius och Shelley. Gustaf Lundgren
Grekisk korlyrik
EMIL ZILLIACUS: Choros. Studier i grekisk
korlyrik. Gebers. 6: 50.
Att Emil Zilliacus är en av de finaste
nordiska kännarna av den grekiska lyriken är av
sakkunskapen i tillräcklig och övertygande grad
omvittnat. Essaysamlingen ”Grekisk lyrik” är
en av de mest tjusande böcker anmälaren har
lyckan att ha på sin bokhylla. Den är i minnet
omgiven av en alldeles särskild glans. Och
det är väl i själva verket endast få
språkområden förunnat att hysa en lika initierad
och inspirerad tolkning av den hellenska
poesiens yppersta klenoder.
”Choros. Studier i grekisk korlyrik”
kompletterar på ett utsökt sätt de tidigare
studierna. De omfattade den personliga grekiska
vislyriken, den eoliska och joniska poesien:
med andra ord framför allt Alkaios’ och
Sapphos, Anakreons och Archilochos’ sång.
Men körsången utgjorde ju en lika viktig
del av den grekiska sångskatten. I den fick
den hellenska samhällsandan sitt höga och
oförgätliga uttryck. Där får också ett kollektivt
medvetande ord och rytm.
I utomordentligt klara och åskådliga bilder
träda oss i denna bok de största av de grekiska
korlyrikerna till mötes: Alkman och Ibykos,
Simonides och naturligtvis framför allt
Pinda-ros, åt vilken mer än hälften av utrymmet
ägnas. En annan skald, som man skulle ha
velat se behandlad, är Bacchylides, som nu
endast skymtar i bakgrunden.
Den tragiska undertonen i grekisk korlyrik
framhålles av Zilliacus som ett konstitutivt
drag. Dessa körsånger sjunga genom alla
tidsåldrar ”gripande och enträget om tillvarons
intighet, om allt det bräckliga och osäkra
i människoödet, om allt vad livet kan rymma
av sorg och lidande”. I illusionsfrihet och
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
