Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Höjer, Torvald T:son, Carl XIV Johan; Söderhjelm, Alma, Carl Johan, anmälda av Carl-Gustaf Thormasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
till skildringens intensitet och färg som de
många nya och mera än förut nyanserade
sammanhang det klarlägger. Av liknande skäl
kunna de högsta betyg ges åt författarens
framställning av Bernadottes båda
guvernörskap i Hannover 1804-—05 och över
hanse-städerna med residens i Hamburg 1807—09.
Där är också författaren riktigt på sin mammas
gata, då han ju tidigare speciellt sysslat med
olika problem i Nordvästtyskland under
Napo-leonepoken. Beundransvärda äro även
författarens om djup lärdom vittnande
kulturhistoriska utblickar och notiser.
Förut har framhållits, hurusom författaren
låter det ovissa förbli ovisst utan några som
helst försök att komma med snirklade eller
hypotetiska resonemang. Snarare är det
berättigat att säga, att författaren ibland alltför
starkt poängterar den bristande vetskapen,
även då ganska vägande skäl eller i varje fall
indicier kunna anföras. I en strängt historisk
framställning är dock detta enbart en
förtjänst. Om utrymmet tilläte det skulle ett
dussintal fall kunna anföras från olika perioder
eller händelsekomplex i Bernadottes liv, då
författaren på angivet sätt klart deklarerar det
underliggande materialets svaga bärkraft eller
rentav obefintlighet, och detta icke blott i fråga
om detaljer och småsaker utan även
beträffande avgörande och för Bernadottes historia
konstitutiva element.
En av huvudpunkterna i en undersökning
av Carl Johans franska tid är givetvis hans
förhållande till Napoleon och därvid särskilt
hans relationer till kejsaren och dennes
stabs-chef Berthier under de många fälttågen. Docent
Höjer har här till full evidens på ett flertal
ställen i sitt arbete visat, att Bernadotte hade
rätt i nio fall av tio — såvida han icke hade
rätt i alla tio. Motiven för Napoleon och
Berthier voro därvid endels desamma, om än
i något olika proportioner: alltså antipati i
förening med misstänksamhet, men för kejsarens
vidkommande tillkom det viktiga skälet, att
han alltid skulle ha rätt, hur han än burit sig
åt. Det fick även andra marskalkar och
generaler och för den delen även ministrar i det
civila känna på, inte ens favoriterna sluppo
undan. Ett mönstergillt exempel på vägande
argumenteringskonst lämnar författarens
utredning av Bernadottes förhållande till
dubbelslaget vid Jena-Auerstedt den 14 oktober 1806,
sedan gammalt föremål för historikernas
speciella intresse; Höjer visar, att Bernadotte var
totalt oskyldig till allt klander han i detta
sammanhang utsatts för (se särskilt sid. 335 f.).
Någon apologetisk tendens torde som redan
sagts bli svår att belägga i docent Höjers
skildring av Bernadotte. Tvärtom avslöjar han utan
tvekan även mindre angenäma saker, såsom
de penninggåvor, det vill säga mutor,
Bernadotte liksom andra högre militärer uppbar
från olika underlagda områden, allt enligt
tidens sed. Skillnaden mellan Bernadotte och
så gott som samtliga övriga franska dignitärer
under epoken var emellertid den, att han i
jämförelse med dem helt enkelt var rättrådig och
vida höjd över deras ofta tämligen ohöljda
stråtrövarmoral. Även i detta fall skilj de han
sig fördelaktigt från majoriteten av kejsarens
omgivning genom sin större självständighet
och större humanitet och moral — enligt
Napoleons vokabulär saknade han i största
allmänhet de ”fastare åsikter”, det vill säga
det förbehållslösa accepterande av den
kejserliga viljan, som den mäktige krävde av sina
vasaller.
Docent Höj ers utomordentliga bok avslutas
med en utförlig redovisning för källmaterialet
— att själva texten är fri från notapparat
underlättar i hög grad läsningen — lika
imponerande i sin rikedom som överlägsen
i sin kritiska värdering. Man kan till sist
endast uttala förhoppningen att ett arbete som
detta översattes till åtminstone något av de
tre stora kulturspråken, till exempel franska
— även kunniga franska historiker ha ju
alltjämt litet svårt för att se opartiskt på
”förrädaren” Bernadotte!
Professor Alma Söderhjelms ”Carl Johan.
Ett karaktärsporträtt” går i en helt annan
genre än docent Höj ers bok. Det förra gör
inte anspråk på att vara annat och mera än
vad som ligger i det kanske ej så lyckade
uttrycket karaktärsporträtt (varför inte
karak-tärsstudie?). Det ger en rappt upplagd,
impressionistisk skildring av sitt föremål, sedd genom
ett konstnärstemperament med en ovanlig
förmåga att gripa och levandegöra och därtill
med en litterär talang och en rent facklig
insikt, vilket allt tillsammantaget torde vara
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
