Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Höjer, Torvald T:son, Carl XIV Johan; Söderhjelm, Alma, Carl Johan, anmälda av Carl-Gustaf Thormasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ytterst sällsynt hos en och samma person.
Framställningen har på så sätt fått både tyngd
och perspektiv, samtidigt som den blivit i allra
högsta grad njutbar att taga del av.
Egentligen är det ju ej så underligt, att
Alma Söderhjelm känt sig manad att ge oss
ett porträtt av Bernadotte. Med sina djupa och
väl dokumenterade kunskaper i fråga om
fransk historia och litteratur och överhuvud
allt franskt har hon a priori varit ganska
predestinerad att skriva en bok som den
föreliggande. Och det har också blivit en mycket
lyckad bok, delvis helt enkelt inspirerad. Jag
tänker därvid särskilt på de båda sista kapitlen,
”Den oövervinneliga fronten” och ”När jag
var prins ...”; utomordentliga äro även de
kapitel, som bland annat behandla Bernadottes
Wienambassad 1798 och brumairekrisen
följande år, liksom den både roande och rörande
bild hon ger av det gamla paret Carl XIII
och Hedvig Elisabeth Charlotta och deras
förhållande till adoptivsonen (kapitlet
”Kungs-ämnena”). Skildringen av Desirée (kapitlet
”Drottningen”) är utan tvivel det bästa som
hittills skrivits om Carl Johans lilla lustiga
gemål, där har författarinnans stora
beläsenhet i den franskspråkiga litteraturen riktigt fått
komma till sin rätt. Liksom Höjer har Alma
Söderhjelm ett utvecklat sinne för de
kulturhistoriska aspekterna, och de många
brevcitaten, av vilka flera förut icke publicerats,
samt utdragen ur mer eller mindre samtida
memoarsamlingar och tidningar bidraga
ytterligare att förläna hennes framställning tidsfärg
och intresse ur rent historiska synpunkter.
Tyvärr kan man dock ej helt frikänna denna
bok, i likhet med professor Söderhjelms
tidigare historiska arbeten, från en viss stillöshet
och inkonsekvens i fråga om detaljer och ej
heller från smärre misstag och inadvertenser
här och var. Av mera allvarlig natur är dock
endast hennes missuppfattning rörande
förspelet till Bernadottes hitkomst, enkannerligen
den bekante ”kungamakaren” Carl Otto
Mör-ners roll och bevekelsegrunder därvidlag (sid.
218 ff.). Av utrymmesskäl måste anmälaren
här inskränka sig till att påpeka, att professor
Söderhjelms hypotes om det fersenska mordets
omedelbara inverkan på Mörners och en av
hans medsvurnas, general Fabian Wredes,
manipulationer med Bernadotte i Paris i juni 1810
är totalt förfelad. Det är den redan av det
skälet, att ingen människa i Paris och alltså
ej heller Mörner och Wrede kunde den 25—26
juni, då deras första samtal i tronföljdsfrågan
sinsemellan samt med Bernadotte ägde rum,
ha ens en aning om vad som inträffat i
Stockholm den 20 juni, fem—sex dagar tidigare;
den snabbaste kurir behövde den tiden minst
tolv dagar för rutten Stockholm—Paris, för en
ordinär färd beräknades vanligen fjorton—
sexton dagar. Några snabbare
kommunikationsmöjligheter funnos ju inte. Mörner hade
avrest från Stockholm den 6 juni i sällskap
med den ordinarie regeringskuriren, dåvarande
överstelöjtnanten August Anckarsvärd, och de
båda kurirerna anlände till Paris just den 20
juni, omkring klockan fyra eftermiddagen,
sålunda ett par timmar efter det mordet på
Fersen ägt rum.
Mörner lämnade Paris redan den 29 juni,
Wrede dagen därpå, och ingen av dem fick alltså
veta något om mordet på Fersen förrän efter
hemkomsten till Sverige. Då hade ju emellertid
lavinen med Bernadottes kandidatur redan satts
i rörelse. Sammanfattningsvis och i detta
sammanhang utan närmare argumentering kan
sägas, att Fersens mord överhuvud ej hade
någon inverkan på Mörners initiativ och ej
heller på det senare valet av Bernadotte. Det
var nämligen, tämligen oberoende av allt
annat, 1) Mörners med fleras aktion i Paris
och 2) Fourniers av Bernadotte själv
inspirerade mission till valriksdagen i Örebro, som
avgjorde saken.
Lika missvisande är författarinnans
framställning av greve Gustaf Fredr. Mörners
förmenta insats i sammanhanget: han hade
varken rekommenderat Otto Mörner till eller
åtföljde honom vid den bekanta audiensen hos
Bernadotte den 25 juni (audiensen
arrangerades av Otto Mörner själv via svenske
generalkonsuln i Paris Signeul och Bernadottes
umgängesvän general Grimoard), och
audiensen var inte någon ”hövlighetsvisit”. Slutligen
var Gustaf Mörner ingalunda kusin till
”kungamakaren”, vilken för övrigt tillhörde den
fri-herrliga ätten Mörner af Morlanda, medan
Gustaf Mörner tillhörde den grevliga ätten
med samma namn.
Denna skönhetsfläck i boken hade
författarinnan undgått, om hon i detalj tagit del av
det kapitel om tronfölj arvalet 1810, som ingår
i det av henne själv citerade arbetet av Oscar
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
