Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tora Dahl: Kamelia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORA DAHL
K A M E L I A
Jag fick en kamelia en gång. Den hade
blodröda knoppar och stora, vidöppna, ljusröda
blommor. Och bladen var blanka speglar åt
en strålande sol. En sol som inte fanns här.
Den stod på mitt bord. Jag såg ofta på den
och tänkte på soliga medelhavsländer. Men
ute var grå december.
Ett par blodröda knoppar slog ut och
ljusnade när de öppnade sig. En av de utslagna
blommorna föll. Jag lät den ligga där den
föll. Den låg länge kvar på mitt bord och lyste
med friska ljusröda blomblad, som inte ville
vissna.
Men de små knopparna slog inte ut. De föll
av. Jag hörde dem falla en efter en. De föll
med en hård smäll. Jag tog dem i handen.
De var tunga och hårda. Det måste de ju vara,
så mycket som var sammanpressat inne i dem.
Jag blev ängslig när jag hörde dem falla.
Jag kände det som en anklagelse. Knoppar vill
inte falla. En växt bildar inte knoppar för att
de ska falla. Den hade haft det bra, men hos
mig var det inte bra.
Men jag hade inte misskött den. Den stod
så ljust den kunde stå. Det regnade kallt
decemberregn ute, men så hade det varit länge.
Det kändes så underligt. Jag var inte ensam
i rummet längre. Det var en till där. Någon
som hade det svårt. Som lät mig höra det, utan
att kunna säga vad jag borde göra för att
hjälpa. Ett annat öde.
Ibland trodde jag att det var mitt eget.
•X-
Mitt i natten kan jag höra en knopp falla.
Jag vaknar och kan inte somna igen. Då, på
natten, tycker jag att det är mitt eget öde som
lever där utanför mig. Jag tycker jag känner
igen det där: hur en knopp faller, och slår
hårt i när den faller.
Och jag går utanför mig själv, utanför mitt
rum. I mörkret upplöses alla väggar. Allt är
mörker och jag kan vara var jag vill i mörkret.
Min kropp hindrar mig inte, den är ett med
mörkret som allting annat.
Jag är i många rum. Och överallt hör jag
hur knoppar faller med en hård och missnöjd
smäll. Det är bara det som hörs. Mörker och
tystnad för övrigt. Inga ord som kunde
förklara. Inga rop om hjälp.
Man får inte ropa i människornas värld, får
inte tala, får inte lyssna. Får inte låta
någonting höras som kunde avlyssnas.
Det får vi lära oss. Knoppar blir inte till
för att slå ut. Blommor — det är onyttigt,
utmanande och förmätet. Och grenar tar för
stor plats. Knopparna ska skrumpna, bli till
damm och skräp som städas bort. Det som
växer får dvärgväxt. Det levande måste krypa
ihop, får inte märkas, inte låta märka något.
Bara det döda får breda ut sig. Så är det bra,
så ska det vara — får vi lära oss.
Men i nattens mörker, då människorna ger
sig åt drömmarna, då faller tvångströjan, då
ser de sig själva med alla sina möjligheter:
knopparna som en gång fanns, spända och
tunga av allt det myckna som var hårt
sam
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
