Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tora Dahl: Kamelia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAM ELI A
manpressat inne i dem. Och de hör dem falla
hårt. Och vrider sig inför anklagelsen.
På dagen förnekar och sviker de
drömmarna. Till sist dör väl också drömmarna.
Bladen på min kamelia speglar inte mer.
Det blanka har blivit grått och glåmigt. Sedan
svartnar de vid bladskaften och faller. De
rasslar när de faller. Torra nakna grenar
sticker vasst ut i luften, fientligt, hatfullt, som
ville de sticka sönder något.
Bara längst nere sitter några gröna grenar
kvar. Jag går och väntar att deras blad också
ska falla.
Men de faller inte. Vecka efter vecka står
kamelian orörlig. Inget växer och inget dör.
Inget händer. Jag rör den inte, låter den stå
som den står, bara ger lite vatten ibland åt
de blad som är kvar. Någon gång lyser några
solstrålar in genom fönstret. Då blir bladen
blanka gröna speglar.
Något måste ha hänt ändå inne i den, när
den hejdade sig. Knopp efter knopp, blad efter
blad kastade den. Hejdade sig så och blev
stilla. Då måste något ha hänt inom den.
Sover den nu och drömmer om nya blad och
blommor? Ska den vakna en gång och
förverkliga sina drömmar?
När solen gör bladen glänsande, då tror jag
på drömmarna. Men när solen är borta, då är
bladen så mörkt och dystert gröna. Då tror
jag att min blomma sover dödssömnen och
jag väntar att alla bladen ska falla på en gång.
Tidigt på våren vaknar den. Min blomma
vaknar. Små ljusgröna knoppar växer fram.
Först ser de ut som små bladknoppar brukar.
Man tänker inte på att de är annorlunda än
andra knoppar. Men snart visar de sin
egen-.art. De blir långa och hårda och vassa. De ser
ut som spjutspetsar. De vill försvara sig. De
är misstänksamma.
De står länge så och väntar vaksamt. Gröna
spjutspetsar. Ljus och vek förhoppning så hårt
sluten inom sig själv att den blivit som spetsen
av ett spjut.
Men den dag kommer då de tror.
Spjutspetsen vecklar ut sig till ett blad, mjukt och
ljust och fuktigt glänsande.
Nu har min blomma mjuka ljusa blad bland
hårda och mörka.
På sommaren kommer nya knoppar, andra
knoppar. Inga spjutspetsar nu, utan svällande
runda med knoppfjäll av grågrönt glänsande
silke. Och innanför silket vet jag att den röda
blomman sover. Det är hennes drömmar som
gör höljet silkesmjukt och glänsande.
Men silket mörknar och hårdnar.
Knoppfjällens kanter blir bruna. Den svällande
knoppen börjar alltmer likna en hård kotte. Svårt
att tro på blommor när man ser den.
Men en dag på senhösten syns en droppe
blod i spetsen på en av de brungröna kottarna.
Och det röda tränger sig sakta fram. Blad
pressat mot blad till en mjuk blodröd kotte.
Dröjande öppnar sig den blodröda kotten. Blir
till en bägare först, sedan en skål, sedan en
vidöppen blomma. Den dröjer så länge, som
om den inte ville riktigt öppna sig helt.
Men när den ändå gör det till sist, då ljusnar
de blodröda blombladen och vita strimmor
flyger fram över det ljusnande röda. Och
blommorna sitter länge kvar. Vill inte falla. Ännu
sedan de har fallit lyser de länge med friska
blomblad, röda och vita.
Man får inte flytta kameliorna från ställe
till ställe. De skapar en rymd omkring sig som
man inte får rycka dem ur. Och när de står
757
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
