Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: En återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
EN ÅTERBLICK
Ännu medan surrealismen levde och
blomstrade som bäst visste ryktet då och då berätta
att den låg i själatåget. Det visade sig sedan
att ryktet talat falskt — trodde man. Så här
efteråt kan man lugnt säga, att även om ryktet
som vanligt gjorde fem hönor av en fjäder,
så fanns likväl alltid denna fjäder av sanning
bakom, ty varje gång låg säkert en intern kris
och en omvandlingsprocess bakom.
Palatsrevolutioner har det funnits gott om i
rörelsens historia. Den har småningom bytt gestalt
liksom kommunismen från Leninism till
Stalinism, den har förändrats både inifrån och i
vårt sätt att se den utifrån.
Det är med rörelser, skolor, strömningar
och allt sådant alldeles som med människor:
de födas, leva och dö. De dö en våldsam död
eller sotdöden. I surrealismens fall får man
väl anta att döden var våldsam — hur mycket
än rörelsens ledare, främst Breton, sökt föra
över dess konto på framtiden, bland annat
genom att knyta dess öden till tredje
internatio-nalens, måste man nog nu betrakta den som
ett avslutat kapitel, ty den var i alla fall ett
typiskt barn av Versailles och det åsyftade
politiska sammanhanget förblev alltid lösligt
och en smula fantastiskt. Om surrealismen
återuppstår kommer det att ske i en ny, av nya
tider märkt gestalt. Och tills vidare är den död.
Perspektivet räcker ännu inte för att man
skulle kunna se den med något slags historisk
oväld. Tiden är däremot kommen att dra ett
streck under kolumnerna och summera ner.
Vad har surrealismen betytt för oss tills dato,
vi som lever och ännu inte är färdiga?
Jag skulle tro att den största betydelsen var
det trotsiga initiativets. För ungt och med
avseende på de djupare sammanhangen tills
vidare okritiskt folk låter det så bestickande
när någon tar munnen full och föreger sig äga
monopol på rätt, sanning och skönhet. Särskilt
Breton tröttnade aldrig på att göra detta. Han
omvandlade småningom rörelsen från en ganska
anarkisk konstnärssammanslutning till en
diktatur i diktens och konstens värld.
Karakteristiskt är det med de många utrensningarna som
direkt föra tanken till annan ort — vid den
största av dem, vintern 1929—30, blev bortåt
hälften av de dåvarande partigängarna satta
på svart lista och exkommunicerade, varefter
ett ömsesidigt okvädande vidtog. Det hela var
väl i jämförelse med politiken en barnlek, men
en ingalunda oskyldig och ganska tidstypisk
lek som därför kan förtjäna att i förbigående
påtalas. Demoniska personer tycks ha kommit
att spela en avgörande roll i våra dagars kamp
om massorna och Breton är en av dem, låt
vara att hans betydelse för det hela väl av
framtiden kommer att bedömas som ringa.
Om man emellertid övergår till att
skärskåda det surrealistiska programmet sådant
det efter hand kom att utformas, så finner
man snart att det i själva verket innehåller
ganska litet ”nytt”. Det i egentlig mening nya
är pretentionen med vilken dogmerna
framfördes. Och denna pretention hade just till
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
