Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: En återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
huvudförutsättning fast organisation och
samfällt uppträdande. ”11 fut le dernier des poètes”,
sade Breton om Apollinaire och menade att
hädanefter skulle ingen poet vara större — så
att säga bättre lottad — än en annan, utan
alla skulle enas om att till lika båtnad
fram-skapa detta kollektiva något som kallas dikt.
Det är väl mot bakgrunden av denna
tankegång man måste se surrealismens exklusiva
sysslande med drömmen och det
undermedvetna — där fanns jungfrulig mark och
framför allt en jaglös, oindividuell atmosfär. Och
i själva verket har det undermedvetna livet ett
drag av kollektivitet, många drömsymboler är
universella och man kan vid sträckläsning av
olika författares surrealistiska texter inte
frigöra sig från intrycket av en viss
enformighet. Det är ständigt samma marritter,
skuggspel, ”konturer av gnistrande salt”, inälvor,
embryonala fantom och tragiskt groteska
bilder som återkommer och — man har en känsla
av det — åsyftas.
Freud och hans medhjälpare hade ju redan
lagt problemen till rätta på det vetenskapliga
planet. Men inte heller som
konstnärligt-poe-tiskt motiv var drömmen något nytt och för
surrealismen eget. Där hade Lautréamont,
Rimbaud, Picasso, Chirico och andra verkat
som föregångare. Det nya var här som annars
för surrealisternas vidkommande
pretentionerna, monopolkraven och det samfällda
uppträdandet. Surrealismen har genom att ta
dessa och andra föregångsmän på
entreprenad ganska grundligt förryckt vårt perspektiv
på dem, framhävt vissa drag och undertryckt
andra. Men det skall också erkännas att
surrealismen dragit fram många av dem ur det
fullständiga dunkel där de låg glömda, att den
vidgat perspektiven, undergrävt en rad
fördomar och satt i gång en jättelik ”mise en
valeur” av allt det nattliga, undanskymda och
hittills försmådda i diktens, konstens och även
levandets värld. Jag tror inte jag misstar mig
alltför mycket om jag säger att skolan för
framtiden kommer att te sig betydelsefullare
i sina återverkningar än i sina direkta och
påtagliga resultat. Sådana återverkningar kan
skönjas ända hit upp. Skulle till exempel
Josephsons och framför allt Hills
vansinnes-målningar ha kommit i åtnjutande av den
åtminstone relativt allmänna uppskattning de på
sistone nått om inte surrealismen och de andra
ismerna som ett slags turbiner satt det
väldiga omvärderingsmaskineriet i gång? Det
hade ändå skett så småningom för det låg i
tiden, kanske någon invänder. Ja, men
surrealismen gjorde vad som låg i tiden
manifest och uppenbart. Kanske alltför uppenbart,
kanske med användande av väl grella effekter,
men det behövdes väl också någon överdrift
för att massans tröghet skulle övervinnas.
Det hindrar inte att man måste vända sig
mot dessa alltför grella effekter, att man måste
avböja de alltför snäva dogmer i vilka skolan
sökt fixera konstens idé. I och med
dadaismen, som uppgick i och fortsattes av
surrealismen, riktades ett dråpslag mot allt som ännu
fanns kvar av doktrinär akademisk
konstuppfattning. Allting ställdes på huvudet. Men det
kunde inte ske utan att slaget träffade även
ut-delaren och man har länge kunnat tala om en
surrealistisk akademism av benhårdaste slag.
Om det på sjuttonhundratalet ansågs att poesi
borde vara omväxlande manligt-kvinnligt
rimmad och bärare av en didaktisk undermening,
eller på adertonhundratalet att poesien — nu
stavrimmad — måste röra sig i den högre
melankoliens esoteriska rymder för att
verkligen göra skäl för namnet, så är det
ingalunda i mindre grad en kliché om poesi nu
nyligen endast ansågs vara den som hade
den ”surrealistiska metoden” att tacka för sin
tillblivelse. Enbart på rim gör man ingen
poesi, lika litet på att avkoppla all
formsträvan och all medveten kontroll för att i
stället skriva som man drömmer. Poesi är
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
