Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedberg, Olle, Josefine eller Säg det med blommor! anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
i småstaden, och hans kyligt skönhetsmedvetna
fru, delvis också de båda familjernas barn,
av vilka ett par närmar sig fastern för att
utnyttja henne, allt medan hennes ensamma
hjärta ropar efter tillgivenhet och släktkärlek.
Ännu som äldre, framgångsrik
blomsterhand-lerska ödmjukar sig Josefine för alla, är rädd
till och med för biträdet i butiken och för den
hysteriska kvinnan i lägenheten inunder. Hon
blir aldrig någon fullständig människa, hon
vågar inte tycka och kappast heller känna
något på egen hand, hon kan bara leva för
och genom andra, i den mån andra tillåter
henne det. Med all sin otillfredsställda hunger
efter mänsklig gemenskap lär hon sig dock
slutligen den bittra insikten att ”människornas
likgiltighet när allt kommer omkring är bättre
än deras intresse”. Terrorn och
förödmjukelserna i hennes tillvaro har författaren
framställt med en inlevelse som tyder på att saken
berör honom personligt. Men man tror dock
inte ett ögonblick att han har något verkligt
intresse för henne: hon är bara en
förevändning.
De båda högförnäma borgarfamiljerna är
utsökt och övertygande obehagliga i sin kalla
känsloförfalskning och sitt skrytsamma
översitteri. Man känner kort sagt igen dem från
Hedbergs föregående böcker (och kanhända
även från verkligheten). Ett och annat nytt
drag finns väl däremot hos Lars,
generaldirektörens son, den bortskämde älsklingen med
sina artiga miner, sitt grevliga umgänge och
sin degenerationsdröm om förfining. När
författaren inom kort ersätter hartassen med
lejonklon blir ynglingen strax avslöjad som
en lättjefull vällusting, vars strävan går ut på
att bli förförd av ständigt nya kvinnor. Ett av
bokens kostligaste avsnitt är sammanträffandet
mellan Lars och kusinen Stina i tonåren, med
deras försök att överbjuda varandra i
världserfarenhet och depravering. Stina,
bankdirektörens dotter, är i själva verket bara den pigga
yrhättan som av frisk livsaptit vädrar omkring
sig efter spännande äventyr, men är helt
oskyldig och oförstörd utom i teorien. Hon tillhör
den lilla illusionsbemängda delen av Hedbergs
människoskildring, den där han vilar sig en
smula från det misantropiska genomskådandet:
hans unga, förväntansfulla, i känslan oanfrätta
flickor.
Begränsningen hos Hedbergs konst, som
bortsett från de inramande interiörerna är
renodlat människoskildrande, består framför allt
i hans ensidiga upplevelse av människan som
borgare: som en strängt fixerad klassprodukt
i ett klassamhälle utan nåd. Själv synes han
instängd tillsammans med denna människoart
i ett slags borgerlighetens lyxinredda fängelse,
vilket han godtar som sin enda värld och lever
med i på fullaste allvar. Ja, däri ligger hans
begränsning men samtidigt också hans styrka.
I denna instängdhet har han blivit den
framstående specialist han är på såväl utövare av
som offer för psykisk sadism. Där har han
blivit den obarmhärtiga borgerliga
sannings-spegeln, det avslöjande negativet i svart och
vitt. Men hans misantropi förefaller också
kunna återföras till denna borgerliga
grundval, medan han ingenting tycks veta om den
övervägande klasslösa, ursprungliga och i sig
själv rotade människans värld, som han
förmodligen anser överhuvud inte existera.
Kanske är det genom sårad självkänsla, genom
misslyckad självhävdelse han blivit bunden vid
borgerligheten en gång för alla, något som han
nu utkräver sin hämnd för. Det skulle förklara
det outtröttliga intresse, den svartsjukt
skarpsinniga iakttagelse, den bistra skadeglädje han
visar. När han på ett ställe talar om en
”klass-utjämnande naturkatastrof” kan man knappast
annat än önska att hans värld skulle drabbas
av en sådan.
Som vanligt hos Hedberg är även den nya
boken en roman som ganska mycket liknar
en samling noveller med gemensam
personförteckning. Mellan varje kapitel gapar en lucka
i förloppet: sålunda förs berättelsen framåt
och förändras personerna språngvis, varigenom
bådadera visar en viss böjelse för att
sönderfalla i bitar. På så sätt kan författaren även
undvika all tyngande omständlighet och i de
ganska statiska kapitlen övervägande ägna sig
åt studiet av människor som genomskådar
varandra under kniviga samtal. Hans konst kan
liknas vid en rad scenbilder där det ena
täckelset faller efter det andra. Allt sker
virtuost, allt är skarpt och klart och realistiskt,
men ändå ter det sig slutligen gärna som
teater, spelad av skuggor i ett abstrakt rum.
Allt liv hos honom är i all sin misstänksamma
vaksamhet inte bara märkt av ett slags
borgerlig solipsism, utan verkar även egendomligt
steriliserat. Allt är på något sätt torrt: tonfall,
791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
