Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johnson, Eyvind, Soldatens återkomst, anmäld av Holger Ahlenius - Hedberg, Olle, Josefine eller Säg det med blommor! anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fulla synderska, som slösat sina skatter på dem
alla, därför att erotisk hunger och
ensamhetskänsla hos henne varit oskiljbara och
konstanta. Nu tänker hon skänka bort sig åt
Bernt-son och kassaskåpet, och Sander, som en gång
gjort henne till kvinna, kommer henne blott
för en stund att vackla i sitt beslut. Med sin
obeskrivliga doft av hona representerar Maria
den eviga, ursprungliga och självförsj unkna
kvinnlighet, som verkar attraherande på alla
män; hon är en svensk Lawrencekvinna av det
slag Eyvind Johnson alltid skildrat med
särskild brio.
Men en man går utanför hennes trollkrets
och lever med i soldatens verklighet: Mårten
Torpare. Pennfäktaren och soldaten — vilka
skola vara engagerade i kampen om friheten,
om inte de? Inte heller Mårten Torpare är
emellertid fri från egocentricitet — han
erkänner det själv — och hans betraktelser över sin
egen lekamen äro föga njutbara, även om de
äro självironiskt menade. Men också kåserierna
över dagskrönikan ha flutit ut och skulle ha
vunnit på att beskäras. Mårten har fått en
alldeles ”oskyldig” och för övrigt förträfflig
novell, återgiven in extenso, refuserad av en
så kallad liberal stockholmstidning, därför att
den innehöll ordet ”världsförödaren”. Detta
blir utgångspunkten för en frän vidräkning
med den andliga mörkläggningen och vår
officiella undfallenhetspolitik. Anmälaren kan
instämma på varje punkt men likväl inte
blunda för, att dessa journalistiska partier äro
till men för den konstnärliga helheten. Tyngre
väger då vad Mårten har att säga om den
vånda han erfar inför Paris’ fall och om vad
han, liksom så många kulturmänniskor, har
denna Västerlandets huvudstad att tacka för.
Men huvudposten i hans fyrtioåriga konto är
hans beslut att föra soldatens budskap vidare,
att föra frihetens och alla frihetsälskande
människors talan. Ännu på tortyrbänken, där
munnen kan stöna något annat, skall friheten viska
i själen som det stora minnet av livet. ”Håll ut
ändå”, skulle den stupades bok ha hetat; det
gäller att hålla ut där man är, var och en på
sin plats, till dess man faller. Många skola falla
och försvinna innan en bättre tid kommer,
men några skola få se den och bära
vittnesbörd om dem som kämpat och fallit. Stafetten
måste till varje pris föras vidare, och allt
skrivande folk har här sin stora, allt
över-skyggande uppgift. Mårten Torpare och hans
tvillingbror Eyvind Johnson äro som bäst
i färd med att fylla den. Holger Ahlenius
Borgerlig realism
OLLE HEDBERG: Josefine eller Säg det med
blommor! Norstedts 1940. 9: 50.
Som den pålitlige yrkesman han är har Olle
Hedberg även i år utgivit sin sedvanliga
höstbok. Och man kan genast försäkra hans
förväntansfulla publik att den är lika bra, rolig,
elak och skarpsynt som vanligt. Hedberg är
som bekant en mästare på sitt område (vars
begränsning observeras så föga, eftersom den
i allmänhet delas av hans läsare och kritiker).
Han behärskar fullständigt (eller behärskas
av?) sin konst, han är säker på hand som en
gravör och oberörd som en vetenskaplig
vivi-sektör. Sådant förmedlar en känsla av
betryggande och njutningsrik överlägsenhet. Han
hjälper läsaren inte bara att i fantasien ta
hämnd för sina förödmjukelser, utan också att
upptäcka och klart inse dem.
Huvudpersonen i den nya boken är Josefine
Segerholm, en äldre fröken som hunsas av
sin fina släkt och med orätt kallas karltokig
mamsell. Hon är otroligt beskedlig och går
konstant med dåligt samvete, för hon har
blivit knäckt i barndomen och lider sedan
dess av obotlig brist på självkänsla. Först
påträffas hon som sin gamla moders kuvade
vårdarinna, sedan som underdånig gäst på ett
opretentiöst pensionat, sedan som kompanjon
om en blomstrande blomsterhandel i
Stockholm och slutligen som en blid men mot
människorna en aning misstrogen gammal dam
på ett sjukhus. Huvudrollen i hennes liv spelar
naturligtvis släkten, vars finhet på intet sätt
hindrar den från att behandla henne tarvligt.
Det gäller den förmyndarlikt stränge äldste
brodern, generaldirektören i Stockholm, och
hans inkvisitoriska fru av herrgårdshärkomst;
det gäller den andre brodern, bankdirektören
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
