Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nilsson Piraten, Fritiof, Historier från Färs, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sättet har författaren på ett ställe
tillhandahållit en fingervisning hur de böra uppfattas:
Våra barndomsminnen äro inga mekaniska
reproduktioner av omedelbara intryck. Vad våra ögon
sågo och våra öron hörde har lagrats av tiden och
förädlats av fantasiens jäst. Det grumliga har gått
till botten, hörsägner och drömmar ha kommit till
som den varsamma stimulans av kryddor som stundom
behövs för att ett gott vin skall utveckla sin fulla
bouquet. Detaljer ha stötts i det undermedvetnas
mortel och sållats genom årens såll tills den stora
harmonien nåtts. Kvar stå dessa bilder där
konturerna bevarat sin naiva friskhet och färgerna sin
klarhet men perspektivet djupnat utan att skuggorna
skymma något av det väsentliga, dessa bilder som
kallas fram när vi söka oss tillbaka till vår
barndoms glädje och vår barndoms skräck. Kvar står
sanningen.
Detta står att läsa i samlingens längsta
novell, ”Mannen som blev ensam”, och om
den gäller alldeles särskilt att vad som där
skildras aldrig skulle ha kunnat uppfattas, än
mindre förklaras av ett barn. Den handlar om
faran av att inte vara som folk är mest, en
fara som nog är större på landet än i staden.
Trädgårdsmästare Vanteck begärde ingenting
annat än att få vara i fred med sina blommor
och att då och då få dricka en toddy med sin
själsfrände prästen men blev just därför ett
offer för bygdens skvallersjuka och vidskepelse.
När folkfantasien var färdig med sin skapelse
var det ingen som längre tvivlade på att
prästens vän var djävulen själv. Ingen vågade
efter prästens död närma sig honom, och det
var blott naturligt att trädgårdsmästaren till
slut skulle ta intryck av den skräckblandade
respekt som visades honom. Han blev alltmer
demonisk i utseende och uppträdande, alltmera
hatfull till sinnes, och när han efter att ha
drabbats av blixten under ett fruktansvärt
åskväder oskadd reste sig upp och hötte med
näven mot himlen voro de sista tvivlen på
hans underjordiska härkomst skingrade. Till
och med den nye församlingsherden blev snart
nog övertygad om att han hade Hin onde till
sockenbo och inrättade sig manligen därefter.
När äntligen trädgårdsmästaren gick hädan
och skulle begravas, ville kistan inte ned i
graven utan måste pressas ned tills den med
ett brak dunsade ned de föreskrivna tre
alnarna. Och därvid undslapp det prästen:
”Där damp du ned i helvetet!” Församlingen
fann detta griftetal visserligen märkligt men
överensstämmande med folkmeningen. Endast
berättarens gamla mormor var av en annan
åsikt och tröstade den förskrämde pilten med
de visa orden: ”Den människorna begraver
på det viset, han är säker om Guds rike.”
Trots sina knalleffekter är skildringen av
detta martyrium utförd med varsam inlevelse
och dämpat föredrag. Vacker och stilla i sin
grundton är också den ypperliga novellen
”Sång vid en grav” om den lille drömmaren
Oskar som av en förfärlig malör hindrades
från att sjunga sin vers vid lärarinnans
begravning och som inte fick frid i sitt samvete
förrän han en månskensnatt smugit sig in på
kyrkogården och gottgjort försummelsen. De
två andra barndomshistorierna gå i den
drastiska genren. Berättelsen om storljugaren
Lut-terlögn och hans och pojkarnas kräftfiske
erinrar om Bombi Bitt-historierna i sin komiks
våldsamhet och beskrivningens oerhörda
saftighet. Så här tedde sig Lutterlögn ur de yngres
grodperspektiv:
Han tittade ständigt i zenit som om han koxat
över för höga glasögon. Jag såg honom ju alltid från
nedan och då liknade hans ögon kokta ägg med en
röd ”tupp” i vitan. Den tunga, ansvällda näsan hade
det frostbitna slånbärets blåa färg och den droppade
över ett långt, vitt skägg vars mittelvåd färgats brun
av spillsnus. Hans tal mullrade fram som från buken
på en tunna.
I ”Böndag” berättas ett fantasifullt
pojkstreck, riktat mot en goddagspilt av även för
skånska förhållanden imponerande mått.
Novellen rymmer härliga bilder av landskap och
människor: parveln som i potatislandet
upplever urskogsmysteriet, den övergivna
järnvägsstationen en glödhet julidag,
bryggargår-den med det omaka äkta paret och slutligen
den gripande makabra synen av den
övergödda bondfamiljen som får sin böndagsfrid
förstörd av de sataniska pojkarna.
Samlingens bästa novell är dock enligt
anmälarens åsikt den inledande, från
barndomsminnena fristående berättelsen om den
gruvlige slaktaren Klerk, som vid en tjurslakt
förgick sig mot sin son och därefter levde
i sådan fruktan för hämnd, att han till slut
dog av skrämseln. Jag vet faktiskt inte var
man i svensk litteratur skall hitta scener som
i fråga om färgens must oCh linjens
uttrycksfullhet överträffa dem där tjuren Belfast
befin
4. — B. L. M. 1940. X.
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
