Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nilsson Piraten, Fritiof, Historier från Färs, anmäld av Georg Svensson - Böök, Fredrik, Storskolan, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ner sig på arenan. Att komma viftande med
namn som Daumier, Goya, Brueghel kan
kanske verka beskäftiga överord, men det må
vara hänt. Att Fritiof Nilsson Piraten har något
av dessa stora konstnärers oförfärade
verklig-hetsinlevelse och förmåga att transponera den
i vision är i varje fall obestridligt.
Georg Svensson
Viktor Lejons ättling
FREDRIK BÖÖK: Storskolan. Bonniers 1940.
12: 50.
Det är egentligen ganska egendomligt, att man
i en bok som bär titeln ”Storskolan”, i själva
verket får veta så litet om den bildningsanstalt
det gäller, som fallet är i Fredrik Bööks nya
roman. Det finns mer av stämningen över och
andan i det svenska läroverket i några dikter
av Gunnar Mascoll Silfverstolpe än man kan
skrapa ihop i hela denna digra volym. För den
som inte utan en viss gripenhet kan stå
framför sin gamla skolas långtifrån sköna murar,
liksom inför en helgedom där man mottagit en
förpliktande invigelse, är det helt enkelt
ofattbart, att författaren lyckats förhålla sig så
kallsinnig till minnet av den läroanstalt, där han
trots allt lagt grunden till sin senare
berömmelse. Alla ha vi väl läst indianböcker eller
eftersatta läxor under de tråkiga
morgonbönerna och förstrött tittat ut på kajorna kring
kyrktornet, medan kristendomslektorn försökte
få oss att fatta innebörden i semipelagianismen,
men även om vi då betraktade skolan som ett
nästan olidligt tvång, ha vi väl senare kommit
att omfatta den med större förståelse och
tacksamhet. Av den känslan finns inte ett spår
hos Böök.
Därmed vill jag inte ha sagt, att hans
skildring inte skulle innehålla vissa för det svenska
läroverket typiska drag. Läraroriginalen finnas
där i delvis utomordentligt rolig, delvis hätsk
karikatyr, den litterära gymnasistföreningen
spelar som vanligt en betydelsefull roll i den
utvecklingshistoria, som romanen avser att
skildra, och det är svårt att få den rätta
temperaturen i klassrummen. Men stort mera är
det inte heller.
Författaren har alltså inte varit ute för att
skriva ett äreminne över det svenska
läroverket, och därom är naturligtvis i och för sig
ingenting att säga. Andra ha för övrigt redan
gjort det, även om ämnet inte kan anses
uttömt. Men det framlyser hos Böök ett visst
förakt eller åtminstone en viss likgiltighet för
institutionen som kulturbärande och
kultur-skapande faktor, och detta förefaller även för
den som inte betraktar läroverket i dess
nuvarande form som slutstenen i utvecklingen,
att vara en ganska avancerad ståndpunkt.
Böök har tagit till uppgift att skildra en
ynglings själsutveckling, och att denna yngling
är han själv, har han knappast gjort något
allvarligt försök att dölja. Därmed har han
sällat sig till den rad av skönlitterära
författare, som under senare år gjort romaner
av sina ungdomsupplevelser. Men där dessa
i åtminstone ett par fall låtit sina
självbiografiska romaner bli något av självrannsakan
och uppgörelse, har Böök nöjt sig med att
framställa sitt alter ego som en baddare.
Denne Bertil Åradsson, som bokens hjälte
heter — och här är verkligen ordet hjälte på
sin plats — hör förvisso inte till de vanliga
nummerhästarna. Han genomlöper visserligen
alla de typiska stadierna i en skolynglings
utvecklingshistoria, men han har en enastående
förmåga att alltid flyta ovanpå, han är nästan
alltid värst, duktigast, framgångsrikast. Det
ska visst inte förnekas, att författaren här och
där gör sig en smula lustig på hans bekostnad
— i vissa fall kan man till och med tala om
en nästan överraskande uppriktighet — och
i den riktiga känslan av att folk inte står ut
med hur mycket panegyrik som helst i en bok
som — i många fall med rätta — gör anspråk
på att kallas en psykologisk roman och inte
en barnbok, har han stundom låtit sin hjälte
kämpa oavgjort (men aldrig mer än oavgjort,
aldrig besegrad) i striden med sina fiender
eller medtävlare. Ja, det händer till och med
att han har motgångar. Det drama efter
Schiller som han skriver i sjätte nedre, blir
inte den succés han drömt om, och den flicka
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
