Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Gilbert Murray, mr J. B. Priestley, professor
G. M. Trevelyan och ärkebiskopen av York.
Vilka äro de andliga ledare som avfatta och
sätta sina namn under ett liknande svenskt
upprop?
Gymnasisternas
litteraturläsning
Yxan går även på andra håll.
Modersmåls-lärarna äro i färd med att stuva om
litteraturkurserna i våra läroverk. Intet ont häri, ty
allteftersom tiden byter lynne ändras den
värdeskala, varmed det förflutna mätes.
Därtill kommer att materialet oavbrutet växer och
att gammalt måste ut för att nytt skall kunna
få plats. I modersmålslärarnas förenings
årsskrift 1939 framlägges ett förslag till ny
litteraturhistorisk svensk läskurs, som ger en
intressant inblick i hur den klassiska
litteraturen just nu bedömes på lärarhåll, givetvis
då med tanke på vad ungdomen anses böra
ha elementär kännedom om. Mot själva
principen för omredigeringen är som sagt
ingenting att invända, men man hajar till inför
vissa av de föreslagna uteslutningarna. När
Lucidor, Ola Hansson och Per Hallström
städas ut tillsammans med åtskillig gammal
bråte frågar man sig hur det förhåller sig med
den poetiska uppfattningen hos våra lärare.
Skulle Per Hallström, min egen gymnasisttids
idol, verkligen vara onjutbar för moderna
skolynglingar? Värst i så fall för skolynglingarna.
Och höra inte också Rudbeck, Swedenborg,
Oxenstierna, Blanche och Geijerstam till dem
som böra vara åtminstone representerade i en
standardantologi ?
En sak att beakta vid utarbetande av
antologier för skolbruk är den gamla
uppfattningen, att det man fått läsa på skolbänken
blir onjutbart för återstoden av livet. I
påståendet ligger åtskillig överdrift, men det kan
inte förnekas att ”Frithiofs saga”,
”Älgskyttarna” och ”Karolinerna” varaktigt kunna
för
lora sin tjusning för många, som under en
pedantisk lärares ledning fått läsa dem i
en ouppmärksam skolklass en vacker vårdag.
Risken är att pojkarna på så sätt förlora
aptiten på att vid mognare ålder återknyta
bekantskapen med de klassiska mästerverken.
Man kan också vända på resonemanget och
framhålla att det finns mycket i svensk
litteratur, som de flesta aldrig skulle läsa om de inte
finge göra det i skolorna. Det kan därför ur
allmänbildningssynpunkt vara farligt att gå
för hårt fram med verk av övervägande
litteraturhistorisk betydelse. Skulle de nya
läskurserna bli sådana, att de toge bort
fräschören från den verkligt levande svenska
litteraturen genom att trycka på den läroboksstämpel,
medan den litteratur, som blott bevarat ett
slags läroboksintresse lämnades åt sitt öde,
då hade de knappast gjort tjänst på rätt sätt.
Men alltför mekaniskt får man naturligtvis
inte bedöma problemet, allt hänger till sist på
lärarens förmåga att fängsla och förstå sitt
auditorium.
Pro Fin landia
Offerviljan för Finland går som en mäktig
rörelse genom folkets hjärtan, och uppslagsrika
människor finna oavbrutet på nya möjligheter
för den att finna uttryck. En ovanligt god idé
att hjälpa Finland, låt vara i jämförelsevis
blygsam omfattning, var den bokauktion, som
när detta läses redan ägt rum hos Bukowskis.
Pro Finlandia-auktionen tillkom på initiativ
från uppsaliensiskt akademikerhåll och
möjliggjordes genom gåvor från olika håll. Katalogen
blev till sist en av de mest imponerande som
skådats här i landet och upptog ett stort antal
dyrgripar, vältaliga vittnesbörd om sina givares
generositet. Vi skola återkomma till detaljerna
i samband med en redogörelse för
auktions-resultatet. Alldeles bortsett från syftet med
denna bokförsäljning gav den en liten inblick
i bibliofiliens utbredning i Sverige och en
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
