Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Knöppel: Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVID KNÖPPEL
KATT OCH SMÅFÅGEL. Tuschteckning
av Bruno Liljefors 1885. Nationalmuseum.
Det intima draget, intresset för skeendet
inom ett litet, av buskar, grenverk och
stammar, blommor och gräs eller vass, fräken och
andra vattenväxter begränsat område för sig,
som konstnären skurit ut ur ett större
sammanhang, blir sällan ett särintresse i den
meningen att det förlorar sitt samband med
världen där utanför. Man tycker sig i stället
förstå, att känslan för skeendet i stort här
förtätats i levande liv. Där finns aning och
förväntan, lek, drama och livsuppfyllelse i denna
flödande rika produktion, och förståelsen av
de större sammanhangen ligger redan given
i behärskningen av detaljen och det säkra
proportionsmedvetandet. Det ligger så mycket
underförstått i detta måleri. Liljefors vet allt
om muskler och skelett, om hur benen verka
på och mot varandra, om senor och klor, om
päls och fjädrar, om statiska lagar, flykt och
språng, om djurens vanor och fria, vilda liv,
om förhållandet mellan ljus och skugga, färgen
och formen, om väder, vind och årstidernas
växling. Han kan i ett litet avsnitt låta oss
ana vidare sammanhang än många andra med
långt större apparat, och jag har ofta
frapperats av det mikrokosmos, som hos honom kan
rymmas i en enda liten vattenpuss. Liljefors
kan konsten att effektivt begagna sig av sitt
kunnande och vetande utan att hamna i torrt
pedanteri. Hur noggrann han än är i sitt
studium, hur aktsamt han än ser på detaljen,
behåller han ändå alltid övertaget i egenskap
av konstnär och fri diktare. Den känsla av
allmängiltighet, av obönhörlig nödvändighet
Liljefors’ måleri meddelar, bottnar i hans stora,
konstnärligt förenklade helhetssyn, som dock
aldrig släpper greppet om nuet och om det
individuella. Hans djur äro inga typer utan
individer, som leva och handla, blodfullt och
övertygande. De träda oss till mötes i frisk,
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
