Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Knöppel: Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUNO LILJEFORS
okonstlad naturlighet, intensiva, men måttfullt
behärskade i allt vad de företa sig, och just
det överlägsna situationsförståndet hos dem
finna vi överallt understruket med tjocka streck
både i ord och bild.
Djuren äro huvudsaker i detta måleri,
emedan de äro det centrala i konstnärens
fantasi, men de äro alltid sedda i intimt
samband med landskapet. De liksom fånga och
förtäta något av själva landskapskaraktären,
något av det vi lärt oss att skatta och älska
som vårt eget. Den starka naturkänslan och
inlevelsen äro påtagliga. Uven hör ihop med
skogen och klipporna, där han sitter och
blinkar mot dagern, och i målningen på Thielska
galleriet från 1901 ”Uv jagande kråka” är
han en del av natten, som slår sina starka
klor i arvfiendens gråa rygg under blinkande
stjärnor. Ejderflocken, som stormar fram över
vågtopparna, är ingen tillfällighet här, lika
litet som orrarna i dimhavet ute på mossen,
mickel i skogsbrynet eller jösse på
klöverlyckan. Att det inte är Liljefors’ merit, att
djuren äro så välsignat väl anpassade till
miljön är sant, men det är under alla
förhållanden hans ovanskliga förtjänst att de
trivas så väl i den konstnärliga bilden. Det
finns folk som anse att Liljefors gått för långt,
när han tog upp idén om ”skyddande likhet”
i sin konst, och mena att mimicryn varken har
med måleri eller med konst att skaffa. I och
för sig är väl heller intet av de element konsten
sysslar med vare sig konst i och för sig eller
ens konstnärligt predestinerande, utan allt beror
väl snarare på, hur man använder sig av såväl
de konstnärliga medlen som det stoff man valt
att behandla.
Liljefors var inte kolorist i modern mening,
vilket redan framgått av det sagda. För honom
liksom för övriga impressionister var färgen
icke det egenvärde den senare blev, utan blott
ett medel. För dem som med expressionistiska
synpunkter velat mäta värdet av denna konst,
bör detta med skärpa påpekas. Här var det
inte fråga om något skönmåleri och högt
uppdriven färg på bekostnad av teckning,
bild-mässighet, rumskänsla med mera.
Natursan-ning och karaktär värderades högre och
medlen, till vilka även färgen räknades, ansågos
böra tjäna, icke behärska konsten, vilket
emellertid icke hindrar att den (färgen) kan vara
inte bara kräsen utan även rik och till och med
blommande. Om impressionismen, samtidigt
som den behöll egna värden, haft möjligheter
att tillgodoräkna sig expressionismens
förtjänster, hade kritiken varit mera berättigad,
men tyvärr eller snarare dessbättre är det nog
så, att gränsen såväl idémässigt som tekniskt
måste dras någonstans. Våra möjligheter att
fatta den stora sanning vi väl alla tro på, äro
även i konstens värld där känslan mer än
annars dominerar, inskränkta till synpunkten,
varför varje vinst vi göra även här, får betalas
med motsvarande offer. Liljefors var icke villig
att göra detta offer på bekostnad av de ideal,
på vilka såväl hans personliga som
konstnärliga egenart byggts upp, men inom ramen för
detta förblev han levande och rörlig ända till
hög ålder. Till och med i sina största mer
HÖK OCH DUVA. Pennteckning av Bruno
Liljefors 1886. Nationalmuseum.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
