- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Mars 1940 Årg. 9 Nr 3 /
190

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Knöppel: Bruno Liljefors

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ARVID KNÖPPEL

dekorativt sedda dukar lyckas han hävda den
särprägel, som förskaffat honom så många
vänner och beundrare, vilket, hur
konstutvecklingen än månde skifta, alltid måste räknas
honom till förtjänst. Utan denna konsekvens
hade mycket av vad här fått röst och svensk
prägling i konsten gått förlorat.

Liljefors var filosof. Han inte endast
upplevde mer än de flesta, han tänkte också
djupare och längre. Han visste att varje
faktum, som mötte honom ute i naturen, liksom
också upplevelsen därav i sig inneslöt en
positiv och en negativ faktor, att påståendet alltid
slutar där förnekandet börjar, så som
innehållet får hållning lika mycket av tendensen,
det som positivt utsäges, som av det sätt varpå
det klargör sin begränsning. Liljefors hade
som få andra konstnärer förmågan att ”låta
detta vara detta”, utan att stå i vägen för sig
själv. Den konstnärliga fantasien var lika frisk
ändå och föredraget lika självklart och fyllt
av naturligt patos. Han besatt i hög grad den
sällsynta och avundsvärda förmågan att hålla
intellektuella detaljer isär utan att förlora den
ursprungligare känsligheten för kvaliteter, som
är känslans och säkerligen även konstens mer
omedelbara förankring vid personligheten. Det
har ofta förefallit mig som skulle den
intelligenta medvetenheten, som alltför ofta slutar
i detalj beräkningar utan känslans kanske
oförnuftigare, men i stället så mycket varmare och
rikare liv, i undantagsfall kunna stödja och
till och med flytta upp den naiva känslan på
ett högre plan. Den eminenta förmågan att
med sin personlighet smälta hop de mest skilda
saker, men ändå hålla dem åtskils kan man
inte missta sig på.

*



På äldre dagar kunde han liksom krypa ihop
andligen, när han kände sig trött och ville
ackumulera krafter för sitt arbete. Det var
hans sätt att vila som det tycktes medvetet

och fullt frivilligt. Han kunde släppa av en
viss del av sin normala, andliga verksamhet
och kapacitet, medan han med andra delar
behöll kontakten med sinnevärlden fullt vaken.
Han kunde på en kort stund från alt själv
ha berättat något, övergå i detta tillstånd, som
starkt påminde om djurens och vilda folks
förmåga att vaka sovande. Frågade man honom
då, om man tröttade och om han ville vara
ensam, kunde han säga: ”Fortsätt, det är så
vilsamt, jag hör allt, fast jag vilar mig ett tag.
Jag skall måla sedan och börjar bli gammal.”
Att han också var fullt med på vad som sades,
bevisade han med egna inlägg, när något
intresserade honom. Att så helt ha sig själv
i hand, måste vara en både lycklig och
konserverande förmåga.

Liljefors har lyckats bättre och sämre. Det
vore orätt att begära annat, men inför det
bästa han åstadkommit, gripas vi av
stämningen, av storheten och någon gång av
andäktig beundran. Eller ger oss inte
”Tjäderskytten” från 1891 hela gryningens och
smyg-skyttets mystik som i ett nötskal. Den
lyssnande gesten hos jägaren har med rätta
betraktats som uttryck för Liljefors’ eget och hela
nittiotalets så kallade lyhördhet inför naturen.
Säger oss inte ”Hemvändande jägare” från
1893, som med hunden i koppel, bössan över
axeln och mickel på ryggen trött, men belåten,
är på väg över snöfälten mot hemhållet i
kväll-ningen, allt om rävjakten hos oss, om dess
tjusning och dess besvär. Man behöver inte vara
jägare, för att förstå detta. En annan absolut
toppunkt i detta så rika måleri är enligt min
mening duken på Nationalmuseum, där
duvhöken, markernas gissel, som en slungad vigg
slår ned mitt i orrflocken. Även om man själv
icke bevittnat något dylikt, känner man på sig
allt, man behöver veta. Här tarvas ingen
förklaring. En explosion har inträffat, som vi rent

190

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 10:22:42 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-3/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free