Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Knöppel: Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVID KNÖPPEL
TJÄDERSKYTTEN. Oljemålning av Bruno Liljefors
1891.
jagar den skräckslagne ekorren högt under
trädens kronor, eller sätter sina små vassa
tänder i den av extasen under spelet
förblindade tjädertuppens metallglänsande
halsfjädrar. Jösse guppar utan överdriven brådska ned
mot det välkända gärdsgårdshålet, gnor för
livet undan skarpa klor, eller blir tagen på
legan av den allestädes närvarande röde
fri-bytaren mickel. Katten, en av Liljefors’
speciella älsklingar, har sin jaktmark given här,
och lodjuret fräser mot hundarna från sin
tillflyktsort uppe i tallkronan. Spovar, snäppor,
trutar och måsar, lommar, skrak och alfågel
ha stämt möte i dessa dukar, för att inte
glömma domherrar och många andra
småfåglar, som alla fått vara med på ett hörn.
Vildgässen stå på vakt, fälla tungt och ovigt
ute bland tuvor och vattenblänk, eller styra
sin fylking ut över strandängarna, och
sång
svanarna fara i vårnatten hän över
omisskännligt svenskt land.
Älgen kom sent in i Liljefors’ måleri och
det skulle inte förvåna, om skälet härtill vore
att söka däri, att han inte förut ansett sig
behärska uppgiften som han velat. Kanske bör
man i liknande samvetsgrannhet söka motiv
till att ett så läckert inslag i vårt djurliv, som
rådjuret utgör, alls inte, eller i vart fall mycket
sparsamt, är företrätt i Liljefors’ konst.
Karakteristiskt för Liljefors är den starka
naturkänslan, inlevelsen. Tranorna på myren
höra liksom organiskt ihop med landskapet,
som skildras med samma mästerskap som
djuren. De liksom växa fram ur stämningen
som logiska nödvändigheter, som
inkarnationen av den svenska myren i sin våta
spök-blanka aftonstämning. De äro inga löst insatta
bifigurer och kunna icke tänkas bort. De
komma in i bilden på ett oefterhärmligt sätt,
redan från början komponerade ihop med den.
Lika litet har man behov av att ändra på något
i landskapet. Allt är så välsignat självklart,
just så, som det skall vara i stor konst.
Sedan Liljefors omkring 1894 alltmer
konsekvent tagit upp studiet av skärgården och
havet, vidgade sig hans horisonter för vidare
fj ärrsyner skildrade med bredare pensel och
större patos i föredraget. Styrkan, smidigheten
och den primitiva kraften äro egenskaper, som
komma väl till sin rätt i de tusentals
djurgestalter, han målade. Själv en primitiv
urkraft kände han sig i släkt med djuren, denna
högt kultiverade, självständiga, moderna
människa. Hela hans konst vittnar om hur modet,
beslutsamheten och själva vildheten
imponerade på honom, på samma sätt som den
desperata vildkatten under stenen i hans berättelse
tilltvang sig respekt. Själv var han stark och
uthållig som få, något som hans jaktkamrater
ofta vittnat om. Hans idrotts- och sportintresse
var mycket stort, men slog aldrig över till
fånig dyrkan, utan höll sig inom den praktiska
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
