Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ruben G:son Berg: Odens korpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RU B EN G: SON BERG
Där glimma ädla stenar mot solens gyllne sken,
Du vila skall i guldsäng på silkeskudden len
Och höra huru böljorna brusa.
Du bliva skall min Drottning och jag vill älska
dig,
Skön Jungfru! lemna hemmet och skynda dig
till mig,
Jag sitter här så ensam och på min harpa slår
Min kärlekssång helt säkert ditt öra icke når
Därföre, att de böljorna brusa.
Långt ner på havets botten där är mitt granna
slott
Ej många har ditkommit och därifrån bortgått,
Det skimrar av demanter och är av fin kristall
Skön Jungfru! Över detta du Drottning vara
skall
Och över de böljor, som brusa.
Ack! hör den stackars Necken, som träget ber
dig så
Han annars övergiven och ensam måste gå
Han suckar ju så sorgset och beder dig så
ömt
Jag undrar, att du icke ditt hem har redan
glömt
Och hoppat i de böljor, som brusa.
Men Jungfrun gick från stranden förskräckt
uti sitt sinn,
’Jag aldrig vill att Sjökungens skatt skall bliva
min.’
’Jag har en älskad moder den jag ej lemna
vill’
’Mitt hjerta och min kärlek, den hör en annan
till’
’Jag vill ej bo i böljor som brusa.’
När Necken detta hörde han sorgsen harpan
Som var av Guldet röda, och silversträngen
slog
Och sjöng med upprörd stämma en öm och
klangfull sång,
De djupa, klara toner, de hördes vägen lång
Utöver de böljor, som brusa.
Och sen han hade sjungit, så satt han still en
stund
Och blickade åt stranden uppå den gröna lund,
Men Jungfrun var försvunnen, han såg ej
henne mer
Med harpan uti handen han sakta då sjönk
ner
Långt ner i de böljor, som brusa.”
Den unge skalden — fjorton år och två
månader gammal — har naturligtvis inte helt
och hållet kunnat undgå stilistiska felgrepp.
Det är överraskande, att han så sällan
kommer med ett naivt uttryck, en vardaglig fras,
som inte passar i stycket, till exempel Näckens
försäkran:
Skön Jungfru! vill du följa mig ner till min pärlesal;
Där skall du hava roligt och leva utan kval
eller:
Jag undrar, att du icke ditt hem har redan glömt
Och hoppat i de böljor, som brusa.
Den talspråkliga vändningen: ”Necken, som
träget ber dig så" kan däremot inte klandras.
Med sitt okonstlade uttryck fogar den sig
utmärkt i versen. ”När jag dig beder så”, ”att
Jungfrun honom älskade så” och liknande
uttryck äro icke sällsynta i visorna. Något
ovanligare är väl versen: ”[mitt granna slott] Ej
många har ditkommit och därifrån bortgått".
Men det finns åtskilliga exempel på sådana
verbformer i äldre diktning. Versmåttet, en
treltonstavig jambmeter (ibland någon stavelse
längre eller kortare), förekommer i åtskilliga
visor, till exempel ”Riddaren Bryning”, och
senare bland annat i ”Frithiofs saga”: ”Kung
Ring han satt i högbänk om julen och drack
mjöd.”
Med förvånande säkerhet har Rydberg gett
sin sång ton och enhetlig stämning. En
origi
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
