Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Böcker om Amerika - Anmälda böcker - Maurois, André, États-Unis 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
bättre avvägd harmoni än hos den amerikanska
eliten. Vad som gör, att Europa vid
hemkomsten från en Amerikasejour gör ett intryck
av ett smutsigt dårhus — medan man i
Amerika åter till sin förvåning blir optimist å den
vita rasens vägnar — är också den strålande
verklighetsaptiten, den drivande furian i
handlingslivet, den absoluta frånvaron av alla
defai-tistiska stämningar.
2.
André Maurois gjorde samtidigt med mitt
eget Amerikabesök en föreläsningsturné i
landet, avslutad med ett uppträdande på den
amerikanska Penklubbens världskongress på
World’s Fair i New York, som jag i en
tidigare artikel skildrat. Han har nu utan anspråk
publicerat sin dagbok, och den ger, som man
kunde vänta sig, ett intryck av mildögd, klok
europé med malicen lagom instramad och med
sinnet alldeles öppet för de friska värdena
i nya världens brusande kulturliv. (Mången
liten förstadsvoltaire — för att citera T. S.
Eliot — tycks tro, att kvickhet måste förenas
med brist på gentlemanship; André Maurois
representerar den lugna spiritualitet, som aldrig
blir gemen eller vulgär.)
Maurois gör en hel del intressanta
anmärkningar, som tillsammans ger en ganska god bild
av dagens Amerika. Han upptäcker, att en av
orsakerna till landets ekonomiska svårigheter
är bristen på en fackföreningsrörelse i
europeisk mening, och han ger följande analys av
den amerikanska socialismen: 80 procent
William Morris, 10 procent Rivera, 5 procent
Mal-raux, 4 procent Freud och 1 procent Lenin.
Han andas ut i fina och mogna amerikanska
kulturhem i Boston och Princeton, han får
intressanta och mycket kritiska uppgifter om
de amerikanska läroverkens och universitetens
kapacitet av rektorn för universitetet i Chicago,
och han får ständigt tillfälle att besvara ivriga
amerikanska frågor hur det egentligen var
möjligt, att Frankrike och England kunde
svika Tjeckoslovakien. Ett av de intressantaste
avsnitten skildrar en lunch given av The Dulch
Treat Club1, där Maurois talar tillsammans
med en engelsk skribent, Nevile Shute
(författaren till succéboken ”Ordeal”). Vad
engelsmannen där säger, är av allra högsta intresse
och bör citeras i sin helhet:
”Mina herrar, jag har vistats några veckor
i ert land. Jag läser naturligtvis med stort
intresse edra tidningar. Jag märker, att de
flesta försvarar isoleringsdoktrinen. Jag har
genom dessa artiklar inhämtat, att en levande
pultron är mera värd än en död hjälte, och
att Amerika skulle göra orätt i att sticka ens
lillfingret i den europeiska politikens häxkittel,
och att för resten kanske Tyskland och Italien
har rätt till sitt livsrum ... Edra argument har
slagit mig, jag har funderat på dem, och jag
har kommit fram till det resultatet, att ni
kanske har rätt... Ja, isoleringen är en
strålande doktrin! Det visste redan mina förfäder
under förra seklet, och jag har föresatt mig,
att jag vid min hemkomst till London skall
börja predika den på nytt för mina landsmän.
Utan tvivel bör vi engelsmän isolera oss
från den amerikanska kontinenten och vägra
att sticka ens lillfingret i den amerikanska
politikens häxkittel. .. Varför skulle vi lägga
oss i gräl, som inte direkt rör oss?
Eftersom de totalitära staterna behöver livsrum, så
bör vi ge tyskarna Kanada, Japan Brittiska
Columbia, italienarna Antillerna och
Bermudas-öarna .. . Genom att handla på det sättet skulle
vi lösa det europeiska problemet. De tre
totalitära makterna skulle få ypperliga baser att
arbeta ifrån och skulle sedan kunna gripa sig
an med den metodiska erövringen av Amerikas
råmaterial och rikedomar, vilket bör vara av
betydligt större intresse för dem än att erövra
det ömkliga Europa .. .
Då skulle vi engelsmän kunna sitta som
lugna iakttagare i bekväma transatlantiska
fåtöljer på våra höga kuster och i fjärran
dimma se diktatorernas flottor segla ut mot
edra stränder. Då skulle vi lättade kunna prisa
isoleringspolitikens fördelar. Då skulle vårt
1 Om denna klubb och dess besynnerliga namn se
min artikel i B. L. M., n:r 5, 1939, sid. 380!
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
