Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rodocanachi, C. P., En galen präst döpte honom, anmäld av Ruth Hedberg - Wiechert, Ernst, Där vägen börjar; Piasecki, Sergiusz, Femte etappen, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
det kontinuerliga draget i sin brokiga
berättelse.
Den store Homeros gav sig ju så god tid
vid detaljernas utformande, att han
understundom somnade; hans möderne efterföljare
har tvärtom sådan brådska, att läsaren nickar
till, medan Rodocanachi irrar omkring i sin
radiobil. Ruth Hedberg
Från gränsmarker
ERNST WIECHERT: Där vägen börjar.
Översättning av Irma Nordvang. Wahlström
& Widstrand. 1939. 7: 50.
SERGIUSZ PIASECKI: Femte etappen.
Översättning av Ellen Anckarsvärd.
Hökerbergs. 1939. 8: 75.
Ernst Wiecherts barndomsminnen,
berättade i ”Där vägen börjar”, äro så gott som
helt förknippade med det lilla
forstmästar-boställe i Ostpreussen, där han vuxit upp,
och med den vilda och storslagna natur som
från barnsben omgivit honom. Hans far
erhöll på nyåret 1887 platsen som skogvaktare
i Kleinort, och det var där sonen Ernst
föddes samma år. Om hans barndomsintryck och
hans uppväxtår fram till abiturientexamen
handlar alltså denna volym, i vanlig ordning
mönstergillt översatt av Irma Nordvang.
Det har funnits röster, också inom våra
landamären, som envisats att i Ernst Wiechert
se en av nutidens stora författare. Ingenting
kan vara felaktigare, om man granskar honom
ur nyhetens, djärvhetens, pionjärskapets
aspekt, och hurledes skulle man granska en
författare om inte ur sådana synpunkter?
Nej, Wiechert är minst av allt någon
nyskapande ande (de äro överhuvudtaget
tunnsådda i vår tid) men han är en fin och — att
man så må säga — älsklig traditionalist, en
angenäm och förtrolig betraktare och
skildrare av hjärtats rörelser, förbunden med Gud
snarare än med hans antipod, en smula
försiktig, en smula omständlig men alltid
behagfull och av stilistisk förfining.
Dessa barndomsminnen bilda en volym,
som hör till hans mest intagande. De få sin
största charm genom den förbundenhet med
naturen, som de på så gott som varje sida
uppenbara. Denna natur är storslagen ocn
imponerande i sin relativa oberördhet: örnen
svävar över tiomilaskogarna, vattenfågeln
dyker i det glasgröna insjövattnet, foreller
och sutare uppfylla vattendragen; och allt
detta går som omistlig bild in i den lille
parvelns medvetande och bildar där ett
bestående skikt, som skall bestämma hans
hållning för livet. Vemod, stillsam ironi, då och
då en varmt lysande humor sväva över dessa
minnesblad, som så väl förmått bevara
skogsdoften och det ombonade stugskimret i ett
barns tillvaro. Det är en bok, som är lika
mycket kärleksförklaring till barndomens
jaktmarker som den är elegi över tidens flykt,
och när man läser den erinras man ofta om
Hölderlins ode ”Barndomen”, enkannerligen
den strof, som i en svensk skalds tolkning
lyder:
Då än jag gosse var,
frälste mig ofta en gud
från larmande människors tuktan.
Då lekte jag lycklig och fri
med lundarnas folk,
och himmelens fläktar
lekte med mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
