Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wiechert, Ernst, Där vägen börjar; Piasecki, Sergiusz, Femte etappen, anmälda av Johannes Edfelt - Lewenhaupt, Adam m. fl., Från gamle kungens tid, anmäld av Carl-Gustaf Thomassson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
teringar: bokens huvudperson, Roman Zabawa,
är legaliserad polsk spion och utför sina
livsfarliga operationer på ryskt territorium. Han
är en ödelagd människa, en varg bland vargar
kunde man med Fallada säga. Av det
mänskliga återstår inte mycket ber än
uppehållelse-driften och en viss tafatt och valhänt ömhet för
en eller annan varelse i nöd och trångmål.
Berättelsen upplöser sig i en serie
flim
rande filmbilder ulan logiskt samband och
utan episk tråd. Sitt värde har denna ödsliga
bok om barfotingsliv och förvildning i en
hård, orädd och nackstyv realism. Det är en
fullkomligt desillusionerad man som författat
denna skildring, också den dagtecknad i
fängelset.
Översättningens språkbehandling lider av
en del oegentligheter. Johannes Edfelt
Till minnet
ADAM LEWENHAUPT m. fl.: Från gamle
kungens tid. Minnen kring Oscar II under
redaktion av Adam Lewenhaupt.
Lindblads. 1939. 14: 50.
Det torde vara tvivel underkastat, om vårt
land i närvarande stund äger en mera
uppskattad författare på det speciellt
personhistoriska gebitet än den kunnige, flitige och
kvicke, snart åttioårige herren på Sjöholm,
förutvarande riksheraldikern och introduktören
för främmande sändebud, överstekammarj
un-karen och filosofie hedersdoktorn med mera
greve Adam Lewenhaupt. De senaste åren har
denne distingerade författare så gott som
regelbundet låtit höra av sig fram emot jul med
något nytt bidrag. Till julen 1939 kom en
under hans säkerligen stimulerande ledning
hopbragt samling minnesanteckningar kring
Oscar II och dennes tidevarv, ”Från gamle
kungens tid. Minnen kring Oscar II under
redaktion av Adam Lewenhaupt”. För många
och inte bara de äldre har nog denna
senkomna hyllning till den folkkäre monarkens
minne varit det dyrbaraste, det kanske mest
vägande inslaget i julens ymniga bokflora, en
vemodsfull erinran om en annan värld än vår
egen, så nära men ändå så fjärran.
I en tid som den nuvarande är denna
antologi över Oscar H-epoken även en källa till
vila och vederkvickelse, en nästan overklig
påminnelse om den långa och lyckliga
kulmina-tionsperioden under ett i stort sett mycket
belåtet lands och folks mångåriga fredstid.
Som alltid i historien sågo de då levande och
verkande människorna ej på detta sätt,
åtminstone var för dem epoken många gånger allt
annat än en idyll, men mot bakgrunden av
senare inträffade händelser blir det i alla fall
så — för en eftervärld. Konung Oscar II: s
regering började föga mer än ett år efter
avslutandet av fransk-tyska kriget och ändades
medan ännu ett par år återstodo till det oroliga
och krigiska 1910-talet.
De tjugusex bidragen till detta arbete, vilka
lämnats av tjugufyra personer med egna
minnen av Oscar II eller hans gemål eller
bådadera, äro naturligtvis mer eller mindre givande
och intressanta men övervägande jämna och
väl motiverade. Möjligen skulle man vilja
invända något mot införandet av ett tal av prins
Eugen, som denne höll vid Sophiahemmets
femtioårsjubileum för några år sedan. Talet
handlar bland annat och helt naturligt minst
lika mycket om Sophiahemmet och sjukvård
överhuvud som om drottning Sophia och är
dessutom tämligen opersonligt. Där hade
givetvis några för ändamålet nedskrivna personliga
minnen haft ett helt annat värde. Prins
Wilhelm har givit oss några sådana glimtar
(”Barndomsminnen av farfar”), som man
kunde vänta, ypperliga och levande. De ge med
den målande, ibland rentav intima bilden av
kungen hela tidevarvet in nuce i det
betecknande förhållandet, att sonsonen aldrig lärde
känna sin höge farfar som människa, trots att
han för länge sedan nått mogen ålder, då
denne gick bort: han kom aldrig innanför den
konventionella masken, den konungsliga
attityden. Och dock hade som bekant Oscar II
både hjärta och huvud. Men tiden var sådan,
för en konung var ännu det högtidliga, det
litet uppstyltade lika självfallet som naturligt
även i privatlivet, i umgänget med de
närmaste, och ofta var det väl de unga och barnen,
som mest fingo erfara detta. Desto
minnesvärdare bli då undantagen från all denna
värdig
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
