Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Den vintriga, ödesdigra mars månad 1940
blev även såtillvida en förmörkelsens tid som
Sverige då förlorade tre framstående
kulturpersonligheter, Selma Lagerlöf, Agnes v.
Krusen-stjerna och Carl G. Laurin.
Selma Lagerlöf
var väl, när hon insomnade efter ett långt och
sällsynt rikt dagsverke i människogodhetens
och folkförsoningens tjänst, färdig med sin
diktning. Vi hade inte kunnat vänta oss något
mera från henne. Därför kändes hennes död
snarare som en personlig än en litterär förlust;
det var, skrev någon träffande, som när en
gammal kär och klok anförvant går bort. Men
hennes verk äro lika levande nu som när de
skapades och skola fortsätta att stråla ut tröst
och hälsa så länge deras språk överhuvudtaget
förstås. De ha, åtminstone de bästa av dem,
förblivit alldeles oberörda av den skenbara
eller verkliga värdeminskning, som brukar
drabba även framstående konstnärliga
skapelser sedan de lösgjorts ur sitt omedelbara
tids-sammanhang. Endast de tanklösa och
affekterade ha i ett anfall av ungdomlig
revisions-lust kunnat finna Selma Lagerlöf föråldrad;
eljest har det väl alltid stått klart, att hennes
centrala böcker äro lika höjda över smakens
och intressenas förskjutningar som t. ex. H. C.
Andersens sagor.
Vi behöva här ej närmare motivera en så
allmänt omfattad uppfattning och inte göra
några försök till värdesättning av en så med
folkmedvetandet hopvuxen diktning som Selma
Lagerlöfs. Men när man tänker tillbaka på den
slås man av att hennes insats framför allt
var en triumf för anspråkslösheten och
naturligheten. Sin ovanliga berättargåva hade hon
fått i arv; hon fabulerade med samma
tvångs-lösa omedelbarhet som fågeln sjunger. Det
beundransvärda var att när hon kom underfund
med att hon inte blott kunde fängsla en stor
publik med sina berättelser utan tillhörde de
i människohjärtats och poesiens hemligheter
djupast invigda, så förlorade hon inte utan
tvärtom bara ytterligare frigjorde sin
naturlighet och naivitet. Berömmelsen steg henne
aldrig åt huvudet utan fyllde henne med
ödmjuk tacksamhet. Den stilistiska virtuositet,
som bländade i ”Gösta Berlings saga”, hade hos
varje annan lätt kunnat bli ett maner. Selma
Lagerlöf lät sig emellertid inte bländas varken
av sin berömmelse eller av sin begåvning. Hon
ägde säkerligen i sällsynt grad denna
avspänningens förmåga, som är så viktig för
konstnärskapet och som i hennes privatliv yttrade
sig som stillsam vardaglighet. På så sätt
lyckades hon bättre bevara kontakten med
själslivets enkla urformer och människolivets
grundförutsättningar. Hon lät sig inte locka
ut på områden där hon inte hörde hemma och
var väl medveten om sin intellektuella
begränsning. Därför blevo hennes verk också i
ovanlig måtto genuina och fria från ansträngdhet,
tillgängliga för otränade och naiva läsare men
därför inte mindre givande för
konstförståndiga uttolkare. Hennes diktning är ett för alla
farb art vatten med glittrande yta och jämn
böljegång. Men på djupet råder ett
hemlighetsfullare växelspel mellan ljus och mörker.
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
