Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
äro hämtade från verkligheten, närmare
bestämt Northcliffekoncernen. Man väntar sig,
att Wodehouse skall få beröm för att han
gyck-lat så fräckt med den store smakfördärvaren,
men i stället får han själv en ordentlig släng
ined av sleven. ”Det är synd”, säger
Lind-berger, ”att Wodehouse, som är en komisk
skribent med högt driven teknisk skicklighet,
varken besitter Dickens’ hat mot humbugen
eller Thackerays skarpblick för hyckleriet. I så
fall kunde nämligen uppslaget med Elefanten
ha resulterat i en stor roman. Ämnet är
storslaget.” Ja, visst är det synd, lika synd som att
Lindberger inte besitter en Georg Brändes’
eller en Taines genialitet, ty i så fall hade hans
artikel kunnat bli inte bara rolig och intelligent
utan alldeles oemotsäglig.
Mot Lindbergers framställning av hur det
av Northcliffe genomförda industriella
betraktelsesättet på bokmarknaden yttrar sig skall
här inte polemiseras. Den är en svartmålning
med många riktiga iakttagelser men också
åtskilliga förhastade generella påståenden. Vad
man framför allt vill opponera emot är hans
behandling av Wodehouse, som får framstå som
den typiske bokfabrikanten och företrädaren
av veckotidningsmentaliteten inom litteraturen.
Medan en förno rthcliffisk succéförfattare som
Dickens var konstnär och sökte göra sin publik
medveten om skriande sociala missförhållanden,
så anpassar sig enligt Lindbergers uppfattning
Wodehouse efter publikens fördärvade smak
och brackighet. ”Huvudpersonerna i hans
böcker äro vanligen unga aristokrater, som
äro lindrigt begåvade och verka skrattretande.
De båda sistnämnda omständigheterna göra
den enkle läsaren sympatiskt stämd. Han får
känna sig en liten aning överlägsen — och
samtidigt röra sig i fina världen.”
Så mycket blir alltså kvar av Wodehouse,
när han läggs under den sociale
litteraturhistorikerns mall. Det vare mig fjärran att
vilja frita Wodehouse från publikfrieri. Han
känner sina pappenheimare och upprepar sina
konster med samma beräkning som en skicklig
clown. Men skall man nu prompt moralisera
över honom, så duger det inte att bara avfärda
honom som en det kapitalistiska klassamhällets
propagandor. Wodehouse är skamligt oberörd
av de sociala problemen, det är sant. Men han
är inte likgiltig för de mänskliga värdena.
Hans produktion är en den hälsosammaste
lektion i sunt människoförstånd. Han klär
nämligen av sina figurer all deras yttre värdighet,
den må vara av social, ekonomisk eller
akademisk art, och visar oss vad det är för en
människa, ond eller god, som döljs bakom den
yttre grannlåten. Lika framstående är han i att
upphöja trashankar och skojare till själsadligt
stånd. Det fina med honom är just hans
fullständiga obundenhet av alla konventioner. I
förhållandet mellan betjänten Jeeves och den
rike lättingen Bertie Wooster är det Jeeves
som är den överlägsne, men hans triumfer äro
gudilov inte led i ett skadeglatt avslöjande av
den socialt värdelöse Bertie. Att en betjänt kan
vara en gentleman är det lätt och tacksamt att
bevisa, men det är betydligt svårare och
klyftigare att som Wodehouse bevisa att även en
monokelprydd snobb kan vara det. Wodehouse
är den evige oppositionsmannen mot humbug
och viktighet. Han är de svagas och godas
försvarare i en värld, där titlar, pengar och vassa
armbågar bestämma framgången. Han är
kemiskt fri från följetongsförfattarnas
sentimentalitet och förljugenhet. Om det gäller drar
han sig inte för att visa att ett sött litet barn
kan vara en sannskyldig djävul och en rar
gammal gumma ett hår av hin. Möjligen kan
man kanske tycka, att han upphöjt de
obetydliga och renhjärtade litet väl mycket på
bekostnad av intelligensen och ”the efficient
Baxter”. Men han har väl gjort det därför att
han tyckte att det behövdes.
Georg Svensson
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
