Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Bellman och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
BELLMAN OCH VI
Tal vid Bellmanssällskapets minnesfest tvåhundra år efter skaldens födelse
En kväll på en Normarestaurang. Stora
ljusglober lyser med kritigt, obarmhärtigt ljus
över kala väggytor och solida stålrörsstolar. 1
jättefönstren far snabba bilsken och läses stel
eldskrift om dammsugare och livförsäkringar
på fasaden mittemot. Det största och tommaste
väggfältet prydes av en elektrisk klocka, som
mäter tiden till stängdags, då de uniformerade
utkastarna står färdiga att träda i funktion.
Norma! Konstigt krognamn... Norma,
norm, normal, normera, normativ ... man
förstår nästan att ölet inte vill bornera.
Runtomkring mig sitter mörkklädda
människor ur alla samhällsklasser. De sitter mycket
raka på sina stålrörsstolar och tycks lyssna
efter något. Vad är det de lyssnar efter? Är
det månne efter melodien som kom bort?
Genom det dämpade sorlet hörs då och då
borrmaskinerna och sprängskotten nere från
närmaste skyddsrum. Kanske är det för att
slippa denna olämpliga påminnelse om tidens
hot som man sätter på radion. En hemgjord
schlager, musikalisk burkmat, där ord som
hjärta och kärlek simmar omkring likt
urlakade slamsor i en banal tonsås, pepprad
med importerade synkoper.
Men så kommer plötsligen mitt uppe i allt
detta Bellmanssång till luta:
Fader Bergström, stäm upp och klinga!
Öppna kräset för bröst och bringa!
Vi ska dansa, vi ska svinga
i ditt glada hus ...
Långt till måndan, I raska bröder,
lik så långt som från Norr till Söder! ...
Väljom nattens sköte
under aftonstjärnans klara brand
till vårt glada möte
med pokaln i hand.
Och i mörkrets dvala
res Kupidos altar där du spör
Bacchi källarsvala
druvans ångor strör.
Man ler — ett leende som halvt kommer
av sig och känns nästan smärtsamt. Det är en
tjusning som av ett ungdomsminne, något
djupt förtroget och ändå så avlägset. Det är
som en sång om något för alltid förlorat...
Och ändå, är det något förlorat? Har
melodien verkligen kommit bort? Nej, det får inte,
det kan inte vara så! Det ä r inte så!
Oscar Levertin undrade en gång, varför vi
skulle ha den tråkige Sankt Erik i vår stads
vapen och inte i stället Sancte Fredman. Under
det dryga tredjedels sekel, som sen dess
förflutit, har Stockholm i grund förändrats. Man
kan i dag fråga sig, vad denna stora, till
synes nyktert sakliga, ivrigt sportande och
föga traditionsbetonade inflyttarstad
egentligen har med Carl Michael Bellman att göra.
Och ändå vågar jag påstå att det är tack vare
honom, som Stockholm alltjämt har en
atmosfär, och att det är hans förtjänst att det ännu
finns folk, som verkligen trots allt kan kallas
stockholmare. Jag tänker därvid inte så mycket
på den utvalda skaran av Bellmanskultens
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
