Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Bellman och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BELLMAN OCH VI
trogna. Om de pietetsfulla, minnesvårdande
Bellmansföreningarna är det ju på denna plats
onödigt att orda. Jag tänker heller inte på
jakten efter Bellmansvärldens skuggor i Gamla
stans gränder och i de snabbt försvinnande
kåkstäderna. Personligen kan jag förstås inte
se Kolmätargränd utan att tänka på Movitz,
som störtade ut ur eldsvådan ”en Eneas lik
vid Troja”. Vid Bankogränd ringer mig alltid
i öronen Fredmans rännstenssoliloqvium,
som hör till det mest drastiskt skakande och
vilt humoristiska i världslitteraturen. Med en
alldeles särskild känsla konstaterar jag, att
jag flera år bott vägg i vägg med det lilla
hus i Urvädersgränd, där Carl Michael skrev
huvudparten av epistlarna. Och var gång jag
går förbi högvakten måste jag tänka på att
här satt hovsektern i sin ålders kulna höst
by-satt för en spottstyver. Dock, slikt utlöser ett
stagnerande, sentimentalt vemod, som kanske
inte är så helt i Bellmans anda, ty han levde
ju i en tid, som var ljuvligt okunnig om vår
historiska pietet. Nej, vad som egentligen
föresvävar mig är något visst i Stockholms
sätt att vara, något som halvt omedvetet
framglimtar och som blivit en del av oss själva, så
att vi icke utan att besinna oss på saken lägga
märke därtill. Det är en viss redobogenhet att
möta skämtet, ett visst gyllene lättsinne, en viss
leende ömsinthet även gentemot det groteska
och förkomna, en viss lekande humor mot en
fond av vemod, ja, rentav uppgivenhet. Våra
fester, våra skåltal, våra anekdoter, våra
inpass vid nachspielen vore ej desamma om inte
Bellman funnits. Med sitt snabba lynnesspel,
sina ömsom graciösa, ömsom drastiska infall,
sina kvinnligt varma impulser, sitt överdåd och
sin ruelse är han med oss i glädje och sorg
som en genius loci. Ja, även över våra
begravningar svävar hans skugga, ty det tonar från
Stockholms gamla vackra kyrkogårdar de
skönaste Bellmanska dubbelackord av barock
skämtan och djup gripenhet. Jag kan inte
skåda Katarinas torn utan att minnas den
femtiofjärde episteln:
Aldrig en Iris på dessa bleka fält
minsta blomma plockat
till vällukt i sin herdes tält...
Ja, så tonar det elegiskt i mitt öra. Men
samtidigt ser jag korpral Bomans änka under sitt
sorgdok utan misshag mysa genom tårarna åt
Movitz’ antydan om en ny korpral i fållbänken.
Man kan ännu tvärs genom det moderna
trafiklarmet känna, att en av alla tiders största
sångare strövat på våra gator. Melodien har
inte kommit bort. Dikten och tonerna är en
större makt än man tror. Det älskvärda
wienerlättsinnet fick sin färg av Mozart och
Strauss, Stockholm vore inte Stockholm utan
Bellman — lika litet som Finland vore vad
det är utan Runeberg. Någon vill kanske hellre
dra en parallell med Offenbach och det andra
kejsardömets Paris. Men Bellman hade dock
mycket mer att ge än den melodiösa
persifla-gen. Jämförelsen är ömtålig även ur en annan
synpunkt — efter båda dessa rus kom ett
bittert uppvaknande. Det är sant att yrans,
njutningens, det spelande löjets ögonblick får
dyrt betalas. Sådan är nu den snåla vind som
blåser genom livet. Men vem vill ge Bellman
skulden för 1809 eller Offenbach för Sedan.
Går vi så utanför tullarna strömmar
Bell-manssångens ekon med ännu fullare styrka
emot oss. Kungliga Djurgården, Haga,
Brunnsviken, Lilljans, Fiskartorpet, Kräftriket är ett
diktens eviga revir, som stadens tillväxt inte
förmår hota. Med sina lätta skiftningar, sitt
nyckfulla luftspel, sina överallt framblinkande
vattenreflexer, sin i själva terrängens linjer
framströvande picknickglädje är
Stockholms-naturen så innerligt sammanvävd med
Bell-manssången, att man inte kan skilja dem åt.
En rikedom av sjöar, vikar, strömmar,
bergknallar, skogsdungar, ängslyckor och
åkerlappar är här utströdd med samma förtjusande
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
