Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Bellman och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BELLMAN OCH VI
vatten utan att stamma”. Tvärtom skrev Carl
Michael vid den tiden en översättning från
franskan benämnd: ”Undervisning lämnad av
en fader åt sin bortresande son.” Där heter
det bland annat: ”Vinets dunster förvirra
hjärnan ... kärlekens dunster både hjärnan
och förståndet... Var dygdig, så slipper du
besväret att skrymta.”
Bellman var kanske i fortsättningen inte så
särdeles dygdig — hans egen första resa var ju
en rymning till Norge för skuld. Men han
besvärade sig i alla fall inte med att skrymta —
lyckligtvis vill man säga. Över hans personliga
lättsinne skimrar alltid ett drag av älskvärdhet
och det demoniska lyser där med sin frånvaro.
Vissa naturer kunna på något vis leva liksom
på sidan om sin egen fantasis utsvävningar.
Personligen tror jag inte alls på den grova
myten om fyllbulten Bellman. Jag tror att han
egentligen var känsligare för Venus än för
Backus. Som han själv skriver till vännen
Elis Schröderheim:
Elis! Du min skugga råkar
bland små stop och långa stråkar,
men mig själv i Fröjas hov...
De som väl kände Bellman, tala om ”det
luftiga, det fina och skygga” hos hans person.
Han var poet, inget annat än poet, det är hans
storhet och hans olycka. Han förstod inte att
snåla, att försiktigt ta vara på sig själv. Det
är inte finkeln, som förbränner människor av
hans typ, utan själva sångarfebern. Martyriet
lurar bakom applåderna. En gång sjöng
Bellman för tonsättaren Kraus ”Märk hur vår
skugga, märk Movitz, mon frère, inom ett
mörker sig sluter...” Då utbrast Kraus
förtjust: ”Tonen f i slutet av tredje raden är värd
en gulddukat.”
Det finns många toner hos Bellman, som
vore värda en gulddukat. Men dukaterna
regnade ändå inte över honom. Han fick en
struntsumma, när de odödliga Epistlarna
änt
ligen i hans levnads afton kunde utgivas. Han
satt på gäldstun strax före sin död. Utan
Gustav III skulle han säkert långt tidigare gått
under i nöd och elände. Livet är hårt för de
stackars sångfåglarna — det var så till och
med under denna generösa tid.
Jag vill inte söka kristna Bellmans humor
och bortförklara det skrämmande i hans
vildaste russånger. Men ändå har Atterbom,
romantikern, rätt när han hos Bellman talar
om den oskuld, som är den rena poesiens. Det
fanns inget ont hos den man, som skrev
episteln till poeten Wetz:
Under över under:
bägarn blänker
klar som en juvel.
Spegla dig — ditt hjärta
skall bli kvitt all smärta
när du tänker
blott på sång och spel.
I denna epistel finns också de underbara
raderna till de gamla vid deras stop:
I, som pröven gammalt öl... gutår ...
eder önskas fuktigt silverhår
och en strupa som förmår!
Jag vet inte vad det är för mossmjuk glans
och must och vänlighet hos dessa ord. Jag vet
bara att de har en förtrollning som inte släpper
och att man måste älska den som skrivit dem.
När skalden så i en stilla stund, i ett
ögonblicks lä för yrans stormar, besinnar sig på
vår skröplighet, kan han skriva något så skönt
som urmakaren Fredmans sista tankar i den
tj ugusj unde episteln:
Gubben är gammal, urverket dras,
visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas,
kring buteljen strött sina pilar.
Då Bellman själv hörde klockorna vid
mörksens tull och kände slutet nalkas, vill
traditionen veta, att han samlade sina bästa
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
