Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Bellman och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
blott ett blåsigt och kulet nattstycke av den
levande världen. Inga mystiska slöjor. Han
räddar hela sin naiva åskådlighet över på
andra sidan. Den grå, vindlösa, förintande
hadesstillhetens stämningsvärde är honom
fullkomligt främmande. Levertin gav en gång
ut en liten pessimistisk stockholmsnovell,
som hette Livets fiender. Det anmärktes om
den att man inte riktigt visste om det var
Norrström eller Styx som brusade genom
skildringen. Man kan nog säga något liknande
om Bellman. Hans Styx är ett ovanligt levande
vatten. Ja, man frestas ibland att kalla det
dionysiskt.
Förklaringen är naturligtvis den att dessa
embarquements pour le néant blott är
fantasiens utsvävningar. I en egendomlig kontrast
till deras mytologiska apparat och praktfulla,
arrangerade oväder står den gripna enkelheten
i en dikt, som Bellman ägnat sin döda mor.
Inför livets verkliga förluster och sorger är
den vilde dionysikern en from och naiv
kristen, som i sin smärta flyr till en nådig och
förbarmande försyn.
Oss sena tiders barn, som är övertränade
i självanalys och digna under alla möjliga
sanningskrav, förefaller det underligt att vi
aldrig i Bellmans dikt förnimma något av
spänningen, kampen mellan det hedniskt
dionysiska och barnatron. Nej, denna högst
verkliga motsättning låter han vackert ligga.
Bellman var i långt högre grad än vi riktigt kan
förstå en naiv diktare. Logiska krav, borrande
sanningslidelse, skakande samvetskonflikter
visste han till sin eviga lycka inte mycket om.
Dock ska vi inte fatta honom alltför idylliskt.
Vi får inte helt blunda för att det i Bellmans
geni fanns något demoniskt. Hans fantasi drev
honom till nejder, som var vildare och
kusligare än han själv riktigt förstod. I hans
Ordenskapitel finns mycket, som för en läsare
i våra dagar är ganska beklämmande. Ur dessa
raglande alexandriner, detta eviga backiska
tumult framsmyger ibland den värsta buse,
som skalden vet, nämligen tråkigheten. Men
där möter oss också särskilt i Bacchi tempel
öppnat vid en hjältes död ett slags travestiens
Sturm und Drang, en komisk furia, som ibland
nästan tar andan av en och som vida
överträffar Jacob Wallenbergs försök i genren och
Rudbecks Boråsiad. Dikten är så sprängladdad
med stormar, skeppsbrott, idyller, mytologi,
parader, salvor, krogar, vinfat och pukor och
trumpeter att den i sin måttlöshet alldeles
tappar rokokodraget och man kommer att
tänka på Lidner, när han tar i som värst. Ja,
Bellman framstår här som en travestiens
Lidner. Vi får se Movitz skugga oformligt
förstorad fladdra genom både underjorden och
Elysium och det är vid Jupiter ingen sinekur
att statera i dessa vidunderliga parodiska
visioner. Det hela slutar emellertid helt optimistiskt
med att Ulla Winblad i själva Bacchi tempel
under höga skrik föder en ny liten Movitz till
världen, varför det alltså är sörjt för den
backanaliska successionen.
Ja, det för oss mest främmande draget hos
Bellman är de orgiastiska synernas alltför
måttlösa framvältrande. Denna formernas
druckna rörelsestorm kan få något av
myllrande barock. Men det är dock ingen bred
barock utan snarast en hektisk och delirerande.
Och det är en smaksak, om man här vill tala
om det monomana eller det demoniska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
