Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig Ahlgren: Agnes von Krusenstjerna och Louisa M. Alcott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
AGNES von KRUSENSTJERNA
OCH LOUISA M. ALCOTT
I en artikel för dansk publik har Agnes
von Krusenstjerna deklarerat sin litterära
tacksamhetsskuld. Stor eller liten, så är den i varje
fall icke fördelad på många händer. Hon
skriver:
Tænker jeg paa, hvorvidt Böger har
paa-virket mig, saa er det egentlig kun Böger som
Louisa M. Alcotts, Dickens’ ”David
Copper-field”, Topelius’ ”Feltskærerens Fortællinger”,
H. C. Ander sens ”Eventyr”. Ingen af de Digtere,
jeg selv har truffet, har paavirket mig
lit-terært.1
Samtliga författare vi möter här har Agnes
von Krusenstjerna läst som barn och under
uppväxtåren. De bör ses i det perspektivet, inte
minst gäller detta Louisa M. Alcotts
ungflicks-skildringar från en miljö som den lilla Agnes
von Krusenstjerna måste ha jämfört med sin
egen. Några ord är på sin plats om denna
alldeles utmärkta författarinna.
Louisa Alcotts världsrykte har oförtjänt
omgivits med en gloria av banalitet, som det inte
hade på den tiden då den store amerikanske
romanförfattaren Henry James skrev om sin
landsmaninna att hon korrumperade ungdomen
och liknade henne, om icke vid en feminin
So-krates så vid en ”barnkammarens Thackeray”.
Thackeray var samhällssatiriker och det sati-
1 Hvordan blev jeg Forfatter? (Berlingske
Aften-avis, 23. 1. 39).
riska hos fröken Alcott bestod däri att hon tog
parti för barnen mot föräldrarna i böcker, som
det var meningen att föräldrarna skulle köpa
och ge sina döttrar i present. Redan det vittnar
om humor hos författarinnan, som får räknas
till antivictorianerna inom victorianismens
ram.
Louisa May Alcott debuterade med romanen
Moods, Stämningar, 1864, som låter ett
kvinnoöde illustrera satsen att kvinnan inte kan vara
”herre” över sitt öde, emedan hon som kvinna
är underkastad stämningarnas dunkla
impulser. Tesen är densamma som Agnes von
Krusenstjerna gjort till den bärande tanken i
Fattigadels kvinnopsykologi:
ur livmodern stiga blodvågorna upp, och de
vågorna är vildare, våldsammare och lömskare
än havets vågor!
Och den väckte samma indignation i
1860-talets Boston som den svenska författarinnans
kvinnostudier orsakat i Stockholm av i dag.
Bostons Morgontupp och Bostons Aftonsuck,
för att icke tala om veckomagasinet
Kaffekvarnen, visade tänderna, och läsare som först
gripits av sanningen i Moods upptäckte
plötsligt att romanen stank av förruttnelse. Louisa
Alcott svalde och teg, men när hon kom igen
efter några år som flickboksförfattarinna hade
hon blivit vis av erfarenheten. Mot Little
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
