Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Krisernas diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
Det kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig
vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig.
Väl är det sant — det var i slummern bara
men kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig.
Det är en midsommardagsdröm, en den lätta
slummerns fantasi i sommarljus, vid en strand
mellan verklighet och ”tidlös frihet”. Vilken
mjuk, besjälad rörelse lyfter inte denna syn,
med vågorna som snarar ”den säv, som bävade
och böjde sig”!
Men i denna dröm ingår även andra element
än kärlekslängtan: en ljus utplåningsönskan,
en dödslycka som liknar livslycka.
Min ljusa främling, väntade, som nalkas,
blir du en gren för trötta tankar nu?
Blir du en källa, där en törstig svalkas?
Blir hamn för storm, blir famn för glädje du?
Döden uppträder i olika klädnader; var och
en styr ut honom på sitt sätt, i svart eller
i vitt. För honom är döden en upphöjd ande
med makt att tvinga vardagen tillbaka och
sällsamt förvandla allt, likt en poesiens princip
i dess högsta inkarnation. Väl må mötet med
honom vara svårt:
För sorg man ej kan värja sig och ej för bävans
smärta —
men ondska ej du menat mig,
du ande, som på jordens stig
jämt rörde vid mitt hjärta!
Dödsdikten framför andra är ju ”Som sker
vid sommarvakan”. Men det är på samma gång
en livsdikt: död och liv möts i mild, drömlik
övergång såsom dag och natt möts i
sommarvakans lätta skymning. Bortom ”skrämselns
vita lakan” väntar ljuvlig svindel och ”lågande
längtan” övergår i den klaraste värld.
Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,
varar min ömma dröm — en evig fjäril lik.
Stormig på månget sätt — men god är mörka döden,
liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.
Just som mitt hjärtas slag
domnat, förnimmer jag
friskhets och lyckas bölja
skölja i rodnande dag —
Det är högst konfessionsfri
transcendenta-lism, djärv och av bevingat behag, ett poesiens
naturliga evangelium, vuxet ur livslängtan. Det
går alltid strömdrag genom Birger Sjöbergs
värld, mot mörka djup, mot ljusa rymder:
rörelser som fördjupar och som upplyfter.
”Avresa”, slutdikten, rör sig på ett
förvillande sätt både om livets och om dödens
resa, om lyckans bädd och om den svarta
kistan. Äventyrlig, växlingsrik är färden, med
jubel och faror, med töcken och
månskens-förtrollning. Han är heller inte ensam: de är
två: det är även en kärleksresa. Och de har
uppnått ”skinande valv, där man lyran rör”
när han ropar sitt:
Tack för skjutsen, herr chaufför,
å egna och kärlekens vägnar!
Det är diktsamlingens sista ord, diktarens
sista hälsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
