Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Krisernas diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISERNAS DIKTARE
förlorad verklighet; är det inte denna tanke
som objektiverats i den fyndiga fabeln om
”Nordpolens ungdom”? På sin expedition
hittar de ivriga vetenskaparna ”röda bevis”
bland isflaken, ”styvnade blommor, stelnade
druvor, / infrusna duvor”. Och så sker det,
i inspirerad iscensättning, att ”nordpolens
yng-lingaminnen sig blotta” och ”rosorna flyta i
kolsvart vak”. I vetenskaparnas enstämmiga
uttalande förtonar parodien i längtan och en
tillbakaträngd känsla sjunger med:
Det sköna
här i det döda man kände.
Troligen även en kärlek, som tände —
sannolikt drömmande, möjligen het.
Alltså: Det frusna — Klart vi bevisa
blommande tider, där isväldet rår.
Det är en fantasi med många sidor. Nordpolen
äger inte bara tillämpning på det individuella
livsförloppet, utan kanske än mer på kulturen,
på mänsklighetens växt och åldrande.
Det är samma dubbelbottnade medvetande
som tumlar världsproblemet i den förbryllande
”Industria colossale”, där Skrivaren som blivit
”drömmeriidkare” har ordet. Det är på en
gång idédikt och parodi, i oefterhärmlig
sjö-bergsk förening. Materialistiska och
metafysiska aspekter ingår i varandra, formande
sig till ett slags kommunismens teodicé. Det
är en försoningens höga dröm om att
förvandla ”världens raseri i vattenfall”, att med
lidelser och lidanden driva en lyckans industri
på jorden.
Genom en tekniskt stor idé
kan jag tillvarataga
kraften av osällheters ve
och ljus ur svartstoff draga.
Stolta maskiner, själfulla sköna,
smörjs som med viner, krönas med gröna
kransar och band i ilsurrsglammet.
Själva Djävulen ska ”genom en fint, ej blottad
än” förmås att verksamt assistera; det är det
viktigaste.
Flinkt vid hans lågor trissor vi dreve.
Svartaste frågor stjämvita bleve.
Eld fick han spruta, källarbunden.
Perspektiv öppnas mot människotankens
djärvaste förhoppningar på att behärska sin
värld, att fullständigt omspänna dess dualism.
Men är det parodi eller apoteos? Till slut,
efter spekulationerna om det starka
Drömmeri-idkareförbundet, hör diktaren ”rasande vatten,
fjärran dån”. Det kan innebära eggande löften,
men det rimmar på gäckande hån.
Han har tjänat sin tid i fåfänglighetens
kretsar, han har rott på Sällskapssj öns
galärslavs-pråmar, ”kedjad vid en festlig rad”. Men det
är ensamheten som slutit honom i sitt allvars
famn. Ensamheten uppenbarar sig som en
kvinna, en gudomlig musa: ”mystisk
mörkögdhet med st järn vit hy”. Först fruktar han hennes
sällsamma mörka skönhet och vill fly. Hon är
inte ”blod och ljus”, ingen köttets Eva; hon är
inte glädjen och inte heller döden, men ”livet
självt”. Hon är gruvan som gömmer den
gnistrande stenen, hon är mullen som blomman
drömmer om. Fångenskapen hos henne är den
enda sanna verkligheten. ”Du det ändå är, som
lärt mig leva, / starka, mörka, sköna
Ensamhet!”
Det är en av de sköna sjöbergska dikterna
där passionen väller fram mörk, osplittrad.
”Drömmar famnas” är en annan av de sköna
dikterna, den ljusa sången om drömd kärlek.
Olik alla de andra, svekfri, sann, djup, ska
Hon komma, den i längtan väntade; men hon
dröjer, hon blir aldrig annat än en dröm och
en önskan. Men även så ger hon lycka och
sprider ljus hugsvalan. Hon är hans Beatrice,
Diotima, Amanda, om man så vill; hon bär
blott inte kvinnas namn, är intet utformat
Ideal. Hon är en längtans lätta ande endast.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
