Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Morris, Edita, Karriär, anmäld av Margit Abenius - Arvidson, Stellan, Fredlös, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
men som ibland tar revansch på annat håll.
Som den sanna konstnär Cora Sandel är ger
hon var och en sitt utan förvridande
värderingar, men man misstar sig inte på att det
är Maja som är mest skildrad inifrån. Edita
Morris är också skildrare och förmår leva sig
in i olika öden, men i antitesen Carmen och
Maja intresserar hon sig nog mest för Carmen.
Titelnovellen berättar med satirisk verv om
unga Lotta vid skiljevägen. Hennes ambitiösa
moder, en sonlös änka, har åt var och en av
sina fyra döttrar utstakat en bestämd karriär.
(Mest synd var det nog om Ester som måste
vara musikalisk!) Lotta gör emellertid under
en bortovaro från hemmet vissa upptäckter
angående sina icke föraktliga chanser som
kvinna. Hennes unga själ är fylld av ilska mot
brackorna: det är upprörande, det är
otillständigt att somliga kvinnor ska få slita och släpa,
ses över axeln, förhånas, medan andra ... Man
väntar att Lotta, eldig och skön, ska störta i
väg och ställa sig på de förtrycktas sida. Men
nej, det kommer inte att gå så. Lotta är
förvisso bestämd att göra karriär, inte exakt den
som mamma utstakat, men i varje fall karriär.
De löjliga som snavar och faller omkull i
smutsen är inte hennes sort. Lotta är
Carmen-typen som bracka. — De romantiskt
legend-artade novellerna ”Idioten” och ”Ett grässtrå”
liksom den modernistiskt experimentella
”Ingeborg” berättar alla om starkt instinktiva
varelser som förvandlar omgivningen genom den
egna personlighetens makt. Idioten, det älskliga
barnet som skapar om de onda, vresiga och
lytta människorna i byn genom att instinktivt
vädja till det lilla barnet i dem, är en frände
till den unga diakonissan i ”Ett grässtrå” då
hon följer sin moderlighets djupa impuls. Synd
att den sistnämnda vackra novellen slutar lite
för vackert och översvinnligt romantiskt, så
att realitetskaraktären går förlorad.
Edita Morris är framför allt berättare.
Hennes stil är rapp, smidig, snabb och
spännande, men äger på samma gång vegetativt
behag och sötma. Fast pennan dansar över
papperet hinner den med att karakterisera
och når både romantiskt ljuva och ganska
fränt realistiska effekter. Högst sätter
anmälaren ”Mrs Lancaster-Jones” med det både
gripande och nyanserade porträttet av en
kvinna som kämpar mot den begynnande
misären och vars öde synes beseglat, och ”Lili
dog i april”. I denna originella och poetiska
novell är den moderna vanskliga
monologformen fullt lyckligt genomförd och av verkligt
uttrycksvärde. Novellen har övertoner, inre
musik. Gripenheten vibrerar under de exakta
och opatetiska orden, när berättaren, en ung
flicka, gradvis sliter sönder den banala
lögnlegend som har börj at spinnas omkring hennes
systers bråda och gåtfulla död, förintar den,
tills bilden av Lili med plötslig och mystisk
kraft strålar fram som skönheten och poesien
själv, för vilken alla måste böja sig. — Ingen
av novellerna i ”Karriär” är konstruerad
eller ointressant. Ett par må dock kallas
ytligt experimentella och föga övertygande
(”Ingeborg”, ”Skökan”). Man kan ibland inte
riktigt frigöra sig från en känsla att
författarinnan står under beroende av utländska
mönster. Ortnamnen Hånö, Dala, Hellebäck
och Vedevi som förekommer i den lustiga
titelnovellen klingar ju föga kontinentala, men
atmosfären i den liksom i boken för övrigt är
inte särskilt svensk: det är en blåare himmel,
ljummare vindar, fylligare atmosfär och en
mer världsvan inställning än man är van vid
i vår hemmamiljö. Walter Ljungquist och
Thorsten Jonsson är de svenska författare som
Edita Morris rent tekniskt sett påminner mest
om. Överhuvudtaget är ju novellistiken hos oss
föga rikt odlad, varför man med glädje hälsar
denna fantasifulla och begåvade konstnärinnas
debut. Margit Abenius
Ett tidsvittne
STELLAN ARVIDSON: Fredlös. Bonniers
1940. 2: 75.
Stellan Arvidson, som tidigare utgivit ett
par diktsamlingar, har väl som så många
andra känt marken också i det förträffliga
folkhemmet Sverige darra under fotterna, och
den känsla av ångest och oro som gripit
honom har utlöst en ny samling poesi. Titeln
”Fredlös” hör inte just till de mer originella,
men den kan sägas täcka den sinnesförfattning
som kommer till uttryck i dessa dikter. Med
den världsåsikt som författaren för till torgs
kan man känna en mer eller mindre tydlig
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
