Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Arvidson, Stellan, Fredlös, anmäld av Johannes Edfelt - Höijer, Björn-Erik, Grått berg, anmäld av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
affinitet, men sist och slutligen är det inte så
mycket fråga därom som om bokens halt som
poetisk produkt.
Tyvärr tangera dessa dikter för det mesta
gränsen till det banala. Det finns inte mycket
av suggestivitet i deras slitna metaforer, och
man frågar sig, om inte Stellan Arvidson,
rektor och litteraturhistoriker i skön förening,
själv lägger märke till hur billigt hans
bildspråk mestadels är och hur torftig hans lyrik
måste verka som syn och ton.
Gärna identifierar sig författaren med
diktens och historiens vildfåglar och orosmän:
med Odyssevs och med Columbus till exempel.
Sådant kan naturligtvis vara fullt legitimt, men
lyriken blir i detta fall sannerligen inte bättre
för den sakens skull. De vida mindre
pretentiösa dagboksbladen i avdelningarna
”Självbiografiskt” och ”Ur folkskollärare Nymans
dagbok” verka då mer tilltalande, eftersom
uttryck och avsikt här kongruera bättre. De
dikter som samlats under rubriken ”Trettiotalet in
memoriam” kunna betraktas som ett slags
versifierad kommentar till det senaste decenniets
ödesdigra och tumultariska skeende. Att den
bittra stämningen kommit att bli förhärskande
kan ju knappast väcka förvåning, också om
man tar i betraktande att det är en förr frej dig
framstegsman som fört pennan.
Stellan Arvidsons poetiska stilkänsla är
osäker. När han formulerar versrader sådana
som dessa:
Diktatorn själv är ett kreatur
i de stora finansmännens händer
så måste ju läsaren le, också om han vore
beredd att i sak instämma med honom.
Författaren till diktsamlingen ”Fredlös” har en
vokabulär, vars register antydes av å ena
sidan sådana uttryck som ”fagra läppar” eller
”rofyllt tjäll”, å andra sidan sådana
handboks-fraser som ”illegal kamp” eller träaktiga
förnumstigheter i stil med satsen ”Krisen skall
nå dem”. Omtanken om den sanna poesien
tvingar oss att stämpla sådant som efterklang
eller banalitet. Ty vad än sådant kan vara:
poesi är det inte — och det var ju ändå det
som åsyftades?
Johannes Edfelt
Grått berg i norr
BJÖRN-ERIK HÖIJER: Grått berg. Bonniers
1940. 4: 50.
Björn-Erik Höi jer gör sin entré i
litteraturen med att beskriva hur en överförfriskad
ung man skj uter upp en igensnöad dörr, kliver
ut på förstubron i den norrbottniska
vinternatten och ställer sig att kasta opp. Det är
nog inte så lyckat, men denna upptakt
innehåller ett program: Höijer vill framträda som
realist och säger ifrån genast, att så här är
det, så här levs det på det ställe jag ska
berätta om.
”Grått berg” är en novellcykel och skildrar
ett norrbottniskt gruvsamhälle. Miljön är
exakt densamma som i andra delen av Ernst
Didrings på sitt enkla vis klassiska
norrlands-epos ”Malm”. Höijers bok står sig ganska
gott om man jämför den med Didrings
tjugufem år gamla skildring. Höijer tycks ha en
kännedom om miljö och människor som är
förtrogen på ett helt annat sätt än Didrings
mera journalistiska kunskaper om saken, och
av de senare årens arbetardiktning har han
lärt sig hur sådant ska skildras. Särskilt
märker man att han fått goda uppslag av Eyvind
Johnsons virtuosa norrlandsdialog; Höijer
själv skriver ofta ett mycket bra, genuint
samtalsspråk. Man tycker sig ibland också se en
skymt av Lo-Johanssons ungdomskollektiv och
Hedenvind-Erikssons arbetaroriginal.
Det bästa i Höijers bok är en allvarlig vilja
att säga sådant som är riktigt sant. Svagheten
i det hela är en viss planlöshet i skildringen,
ett berättelsens osäkra rinnande hit och dit,
som ibland gör att läsarens uppmärksamhet
slappnar. Höijer har också någon fallenhet
för den sortens norrländska spelmansromantik,
som har fördärvat åtskilliga kilo
norrlands-diktning och tycks vara svårutrotad. Det är
en sida av sitt författarj ag, som han bestämt
borde ta itu med. Mest lyckad i ”Grått berg”
är berättelsen Rimpi firar julen. Den
handlar till det yttre om en finne som på julafton
går bärsärkagång i hemmet, till det inre om
en ohjälplig, hopplös fattigdom, både
kroppens och andens. Den historien visar både en
koncentration, som är konstnärligt beräknad,
och en realism som blivit slagkraftig.
Thorsten Jonsson
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
