Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mauriac, François, Fallna änglar, anmäld av Gunnar Brandell - Hoel, Sigurd, Sesam Sesam, anmäld av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
men hon dör efter någon tid — det antydes
att han möjligen tagit livet av henne —
efterlämnande en son. Denne stannar kvar på
mödernegodset och tas om händer av sin mors
syster, medan fadern reser till Paris och råkar
i klorna på en förfallen kvinna, som är hans
kompanjon i en del utpressningsaffärer. Under
tiden lyckas en girig och astmatisk gubbe, en
sannskyldig Harpagon, som gift sig med den
överlevande systern, lura ifrån sonen hans
mödernearv; fadern anländer för att rädda
situationen och lägger närmast upp en plan
att skrämma livet ur gubben, som är bräcklig
och sjuk. Denne anar emellertid oråd och
köper bistånd av den parisiska utpresserskan,
som emellertid mördas av den åldrande men
lika vitale och ondskefulle Gradère. Sonen skall
därpå giftas bort med fastern, sedan
girig-buken skrämts ihjäl — det är planen, men den
går i kras sedan Gradère insjuknat i
galopperande lungsot.
Som synes sparar inte denne kristne realist
på färgerna och han hopar ruskigheter med
förbluffande kallsinnighet. Men den tid är väl
förbi, då realismen var en fråga om
accessoa-rer och konstnärlig fördomsfrihet beträffande
kusliga motiv; en verklig realism måste efter
Flaubert och Stendhal, Tolstoj och
Dosto-jevski, visa sig i teckningen av karaktärerna;
där är det romanens uppgift att gå på djupet
och söka den sanning som inte får plats i
dramat eller följetongen. Mauriacs gestalter är
emellertid som egyptiska profilskulpturer; de
har inte något djup, inga hemlighetsfulla
vidder, som först småningom kartlägges.
Människorna blir i detta spel marionetter eller
symboler för de verkliga krafterna, som är
metafysiska. Huvudpersonen får stå för det
onda, och en liten abbé i en landsortskyrka
representerar det goda, som slutligen i form
av ren nåd sänker sig över romanens
avslutning. Det gäller inte hos Mauriac, för att
begagna en aktuell teologisk distinktion, den
kärlek som man kallat för eros; den enda
tänkbara frälsningen från det onda är agape, den
allsmäktiges suveräna nådaval, som går vida
över och bortom människans fattningsförmåga
och förhoppningar. Mauriac har på ett ställe
givit denna uppfattning ett etsande uttryck,
då han säger ”att människans hela förtjänst
består i att gå mot strömmen som drar henne
med sig och besegra sin natur överallt där
Gud fordrar att den skall besegras”. Men här
tar psykologien slut och metafysiken börjar,
människorna blir inte mera människor utan
inkarnationer av principer som kämpar bortom
världar och tider; därmed är egentligen inte
heller romanen längre möjlig. Och Mauriacs
böcker är i själva verket, som J.-P. Sartre
påpekat, inte några romaner, utan mysteriespel
om den goda viljans stora svaghet och nöd och
slutliga mirakulösa räddning. Därför är de
varandra lika allesammans, liksom den ena
katolska mässan är den andra lik. Den
offi-cierande kan vara den ene prästen eller den
andre, i sitt ornat är han ändå alltid Guds
företrädare på jorden; assistenten är likgiltigt
vilken som stiger fram till koret, också han blir
ständigt samma mytiska person: världens barn
som fullgör de föreskrivna riterna och läser
de stadgade bönerna utur djupet av sin
för-tappelse. Gunnar Brandell
Epok i graven
SIGURD HOEL: Sesam Sesam. Översättning
av Eyvind Johnson. Bonniers 1940. 6: 75.
Sigurd Hoels nya roman har en titel som
verkar amerikansk: ”Sesam Sesam” heter den,
och det låter ungefär som Absalom Absalom.
Men i övrigt är boken mycket norsk. Genom
sitt ämne ansluter den sig till Nordahl Griegs
och Eyvind Johnsons senaste romaner;
tillsammans utgör dessa tre böcker en analys från
olika utgångspunkter av den nordiska
kulturens och politikens ställning under
trettiotalets sista år. Men ”Sesam Sesam” är den
mest regionala av dem. Den handlar bara om
norska förhållanden och har sålunda en
trängre geografisk horisont än ”Ung må
ver-den ennu være” (men är givetvis i andra
avseenden mycket bättre, ty Hoels
människoskildring är inte som Griegs en flinkt
uppsmälld byggnad av på annat håll tillverkade
delar). Och jämförd med ”Nattövning” är
”Sesam Sesam” mera passiv och förefaller ha
en trängre andlig horisont, eller åtminstone
äga mindre förmåga att förnya idealen och se
framåt.
”Sesam Sesam” skulle ha hetat Mot
strömmen, om namnskicket i fråga om romaner
varit likadant nu som för femtio år sedan.
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
